Nu har tokvänstern peakat
De intellektuella tokskallarna har gått så långt att till och med Vänsterpartiet greppar efter skämskudden. Nu går vi mot bättre tider.
Toppbild: Ehimetalor Akhere Unuabona
Välkommen! Sitter ni bekvämt? Bra.
Ni kan luta er tillbaka, för oavsett hur det går på söndag kan jag tala om för er att vi är på rätt väg. Det kommer att skrikas och sprattlas mycket på vägen, förstås, men så är det med julegrisen också. Ändå står det alltid skinka på bordet när aftonen är kommen.
Men vi börjar i en annan ände.
Något av det värdefullaste ett samhälle har är de som inte vill vara del av det. De som odlar idéer på tvärs och beter sig på sätt som verkar stötande för vänner av ordning. Och nej, jag tycker inte att mord och pedofili ska uppmuntras, men ett samhälle där alla beter sig som korgossar och bara tycker hälsosamma saker är dött.
Något av det värsta som kan hända ett samhälle är att dessa avant-gardister, rebeller och undergroundpersoner tar makten. Titta på vilken revolution som helst. Resultatet blir nästan alltid ett maktskikt som beter sig despotiskt, tänker totalitärt och uppfattar alla avvikare som hot.
I Sverige, liksom i flera andra västländer, har det här skett utan revolution. De styrande klasserna har de två senaste decennierna inte bara försvunnit upp i sin egen bak, de har försökt dra med oss i sin ormmänniskoövning. De har försökt göra det avant-gardistiska och avvikande till norm. Man har inte kunnat läsa en tidning, använda internmejlen eller skicka sina barn till universitet, utan att bli uppfostrad i vad som lämpar sig och inte, vad som är sant och acceptabelt. Och man har aldrig riktigt kunnat leva upp till kraven, eftersom de hela tiden ändras.
Det är i själva verket hela poängen: en härskarteknik genom att ständigt få oss att känna oss nervösa för att säga och göra fel. Något som till slut gör oss så ängsliga att vi tacksamt tar emot vilket skrattretande påbud som helst, bara vi kan slappna av en aning.
Om man skrattar åt att en grupp vita schweizare som bär dreadlocks och spelar reggae har brännmärkts för ”appropriering”, som Hugo Rehnberg gör i senaste Perfect Guide, får man höra:
”Tänk så här: den som blir kränkt har alltid tolkningsföreträde.”
Det har blivit en standardfras, trots att den är absurd. Rent faktiskt betyder frasen att man okritiskt och omdömeslöst ska acceptera vad som helst. Är inte det detsamma som att vara galen? Jag tror det.
Det är just det som ger mig hopp.
Den här valrörelsen har varit slaskig och slirig, men det beror mestadels på att den bara handlat om regeringsmakten. Sakpolitiskt finns knappast någon risk för en kraftig kantring åt något håll. Sverige kommer att styras lite till höger om mitten de närmsta fyra åren. Något annat kommer det inte gå att få majoritet för.
Det handlar inte ens om hur förhandlingarna slutar, för en hel del är redan förhandlat. Vi kommer att gå med i Nato, försvaret kommer att rustas upp, det kommer att satsas på rättsväsende och polis, det kommer att investeras i elproduktion – till dels sannolikt kärnkraft – och elnät. Invandringen kommer antagligen att stramas åt ännu mer och kraven kommer att öka på dem som redan kommit hit.
Allt detta vet vi redan. Och det beror på två saker.
Dels är problemen så verkliga att det inte går att vinna ett val om man struntar i dem. Och dels har de intellektuella tokskallarna gått så långt att till och med Vänsterpartiet greppar efter skämskudden.
”Vita havet”. Könsbyte på barn. Plakatpolitiska uppläsningar på Dramaten, med el genererad av träningscyklar.
Tokvänstern har peakat. Vi går mot något slags normalitet. Förhoppningsvis blir den så trist att vi får en härlig, ilsken, avvikande, undre intellektuell värld i opposition mot samhället, snarare än i toppen av det.
Leve den aldrig genomförda revolutionen!
***
