Nu har Trump splittrat svensk höger

Just nu kliver de borgerliga Kommissarierna och Pastorerna fram. Låt dem hållas. This too shall pass.

Text:

Toppbild: AP / Montage

Toppbild: AP / Montage

Den höger jag började lära känna 1989 finns inte mer.  

Det året hade jag en treåring, behövde försörja mig och gick till Arbetsförmedlingen. Jag var inte intresserad av att lägga mer tid på den underorganiserade psykiatrin. Min psykologutbildning borde gå att använda någon annanstans. 

Jag sökte jobb på tidningen Kristdemokraten och tyckte det verkade kul med politik, i jämförelse med långdragna möten med vårdpersonal som visade måttligt intresse för psykospatienter. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Lyckades övertyga chefredaktören Ingvar Svensson om att jag insåg att Kristdemokraten inte var en religiös tidning, det var en politisk tidning, i en tid då alla ansåg att kristdemokrater var personer som sprang omkring och viftade med Bibeln. 

Sen blev det DN:s ledarsida, det var innan den var woke, och efter det Svenska Dagbladets ledarsida. Allt fler dagar med alltmer politik, men jag hade ännu inte gått med i något parti och jag blev allt mindre sugen på att rösta. Jag arbetade ju trots allt politiskt varenda dag. 

Men de borgerliga, högern i den så kallade sfären, var intressant. Där fanns bunkergänget, äldre moderatkillar som visste allt. Bunker var ett passande ord för eftersom de redan visste allt så brydde de sig inte om att prata med utomstående, sådana som inte hade varit med i samma ungdomsförbund som de. Intressant upplevelse, inte att få möta utan för ynnesten att få se dessa klart lysande stjärnor röra sig runt varandra. 

Sen fanns det yngre gardet. Dit hörde Reinfeldt och Kristersson. De hade tydligen varit dödsfiender på något ungdomsläger, komplett ointressant för en… utomstående. Och kring dem kretsade ett gäng ortodoxa nyliberaler, också de av yngre snitt. Nyliberalerna bemödade sig sällan med att diskutera med imbeciller. De enda diskussioner som roade dem var de interna, som kunde handla om avskaffad skatt och duellrätten. Fast det var bara den senare som ledde till något som kunde kallas meningsutbyte. 

När dessa moderater stötte ihop med kristdemokrater hände absolut ingenting, för Moderaterna såg dem inte. Centerpartisterna ansågs på det stora hela stötande jordnära och utan värderingsmässigt värde, eftersom de bara höll på med bondefrågor.  

Över dessa kretsade de som var finast av alla och som led av absolut gehör, folkpartisterna. Led, därför att deras öron ständigt rådbråkades av alla dessa andra tondöva borgerliga som inte förstod sitt eget bästa. Ibland förstod inte heller folkpartister sitt eget bästa, och det blev inbördeskrig i vad som brukade kallas det lilla självmordsbenägna partiet.  

Vad de här människorna hade gemensamt var att de på sin höjd kunde harkla sig, när de uppfattade att andra inte hade förstått den borgerliges perspektiv. Man sade inte emot, men man hostade medlidsamt. 

Naturligtvis var det mycket mer intressant än de utskällningar och uppsträckningar som de kommunistiska kamraterna utdelade under sjuttiotalet ända fram till åttiotalet, då åtminstone jag stängde mina öron och ägnade mig åt skönlitteratur. 

Men så var det försörjningen. Och det var kul att hänga med Fia Stegö, försöka intervjua Ulf Kristersson och betrakta Reinfeldts magnifika processioner. Bunkergänget hade till slut gjort sitt och realos hade fått fram en framtidsplan – ” Det är viktigt att vinna val också”. Det var i alla fall vad Sture Eskilsson på Timbro sade till mig när jag i ren utmattning vände mig till honom och undrade varför vänstern kunde fortsätta härja som om muren aldrig föll. 

Borgerligheten tog sig samman och vann val men som alltid, att det går bra är början på… 

Ni som lade märke till 7 oktober 2023, märkte nästan säkert också hur Hamas splittrade den svenska vänstern. Där fanns de som gick ut stenhårt med att överfallet var en lögn, det var Israel som slaktade sina egna. Och så fanns de som såg katastrofen och – sade vad de såg. 

Nu har samma sak hänt högern med den skillnaden att händelsen inte heter Hamas, utan Trump. Och just nu har gudarna (filmreferens) eller partikoryféerna blivit tokiga, så tro mig, för tillfället finns inget att säga eller skriva som tränger igenom denna perfekta storm. När den bedarrat, ja. Men just nu kliver de borgerliga Kommissarierna och Pastorerna fram. Låt dem hållas. This too shall pass. 

Efter det kommer det återigen en ny höger. 

***

Läs även: Att gå i inre exil

Den höger jag började lära känna 1989 finns inte mer.

Det året hade jag en treåring, behövde försörja mig och gick till Arbetsförmedlingen. Jag var inte intresserad av att lägga mer tid på den underorganiserade psykiatrin. Min psykologutbildning borde gå att använda någon annanstans.

Jag sökte jobb på tidningen Kristdemokraten och tyckte det verkade kul med politik, i jämförelse med långdragna möten med vårdpersonal som visade måttligt intresse för psykospatienter.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Lyckades övertyga chefredaktören Ingvar Svensson om att jag insåg att Kristdemokraten inte var en religiös tidning, det var en politisk tidning, i en tid då alla ansåg att kristdemokrater var personer som sprang omkring och viftade med Bibeln.

Sen blev det DN:s ledarsida, det var innan den var woke, och efter det Svenska Dagbladets ledarsida. Allt fler dagar med alltmer politik, men jag hade ännu inte gått med i något parti och jag blev allt mindre sugen på att rösta. Jag arbetade ju trots allt politiskt varenda dag.

Men de borgerliga, högern i den så kallade sfären, var intressant. Där fanns bunkergänget, äldre moderatkillar som visste allt. Bunker var ett passande ord för eftersom de redan visste allt så brydde de sig inte om att prata med utomstående, sådana som inte hade varit med i samma ungdomsförbund som de. Intressant upplevelse, inte att få möta utan för ynnesten att få se dessa klart lysande stjärnor röra sig runt varandra.

Sen fanns det yngre gardet. Dit hörde Reinfeldt och Kristersson. De hade tydligen varit dödsfiender på något ungdomsläger, komplett ointressant för en… utomstående. Och kring dem kretsade ett gäng ortodoxa nyliberaler, också de av yngre snitt. Nyliberalerna bemödade sig sällan med att diskutera med imbeciller. De enda diskussioner som roade dem var de interna, som kunde handla om avskaffad skatt och duellrätten. Fast det var bara den senare som ledde till något som kunde kallas meningsutbyte.

När dessa moderater stötte ihop med kristdemokrater hände absolut ingenting, för Moderaterna såg dem inte. Centerpartisterna ansågs på det stora hela stötande jordnära och utan värderingsmässigt värde, eftersom de bara höll på med bondefrågor.  

Över dessa kretsade de som var finast av alla och som led av absolut gehör, folkpartisterna. Led, därför att deras öron ständigt rådbråkades av alla dessa andra tondöva borgerliga som inte förstod sitt eget bästa. Ibland förstod inte heller folkpartister sitt eget bästa, och det blev inbördeskrig i vad som brukade kallas det lilla självmordsbenägna partiet.  

Vad de här människorna hade gemensamt var att de på sin höjd kunde harkla sig, när de uppfattade att andra inte hade förstått den borgerliges perspektiv. Man sade inte emot, men man hostade medlidsamt.

Naturligtvis var det mycket mer intressant än de utskällningar och uppsträckningar som de kommunistiska kamraterna utdelade under sjuttiotalet ända fram till åttiotalet, då åtminstone jag stängde mina öron och ägnade mig åt skönlitteratur.

Men så var det försörjningen. Och det var kul att hänga med Fia Stegö, försöka intervjua Ulf Kristersson och betrakta Reinfeldts magnifika processioner. Bunkergänget hade till slut gjort sitt och realos hade fått fram en framtidsplan – ” Det är viktigt att vinna val också”. Det var i alla fall vad Sture Eskilsson på Timbro sade till mig när jag i ren utmattning vände mig till honom och undrade varför vänstern kunde fortsätta härja som om muren aldrig föll.

Borgerligheten tog sig samman och vann val men som alltid, att det går bra är början på…

Ni som lade märke till 7 oktober 2023, märkte nästan säkert också hur Hamas splittrade den svenska vänstern. Där fanns de som gick ut stenhårt med att överfallet var en lögn, det var Israel som slaktade sina egna. Och så fanns de som såg katastrofen och – sade vad de såg.

Nu har samma sak hänt högern med den skillnaden att händelsen inte heter Hamas, utan Trump. Och just nu har gudarna (filmreferens) eller partikoryféerna blivit tokiga, så tro mig, för tillfället finns inget att säga eller skriva som tränger igenom denna perfekta storm. När den bedarrat, ja. Men just nu kliver de borgerliga Kommissarierna och Pastorerna fram. Låt dem hållas. This too shall pass.

Efter det kommer det återigen en ny höger.

***

Läs även: Att gå i inre exil

Text:

Toppbild: AP / Montage