Nu passar det att prata om politikens makt över kulturen
De som nu varnar för SD:s eventuella inflytande över kulturen var påfallande tysta när den politiska maktutövningen kom från annat håll.
Toppbild: Tim Aro / TT
Är det rätt att från politiskt håll målstyra kulturen, exempelvis genom att fråga dem som ansöker om bidrag hur de ska integrera ”ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv” i sin verksamhet? Är det rätt att enbart mediekanaler som tillför ”redaktionellt innehåll av hög kvalitet”, det vill säga sådant som myndigheten för press, radio och TV inte anser vara desinformation, ska kunna erhålla presstöd?
Är det rätt att den högre utbildningen ska innefatta inslag av ideologiska ställningstaganden som riskerar att bli mer centrala för verksamheten än det akademiska idealet om sökandet efter ny kunskap? Eller att en statlig kommitté granskar den oberoende pressen i syfte att kartlägga vilka medier som ”normaliserar” rasism?
Det självklara svaret borde vara nej, ty politisk påverkan hör inte hemma i en fri offentlighet. Men i vår principlösa samtid, där avsändaren har blivit viktigare än budskapet, är svaret snarare att det beror på. Hur annars tolka de återkommande varningarna för konsekvenserna av sverigedemokratisk påverkan på den fria tankens kommandohöjder – kulturen, den oberoende pressen och akademin – och den kompakta tystnaden när samma sfärer utsätts för påverkan från annat politiskt håll?
För att tala klartext: Var höll miljöpartisterna hus när den egna, dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke ogenerat gav Statens kulturråd i uppdrag att uppmärksamma hur ”konst och kultur kan synliggöra normer och utmana negativa stereotyper”? Under vilken sten gömde sig Socialdemokraterna när Myndigheten för kulturanalys i den omfattande studien ”Så fri är konsten” konstaterade att det ”äger rum en kulturpolitisk styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten på ett negativt sätt”?
Och vänsterpartisterna, centerpartisterna och de mest anständiga av liberaler, var uppehöll de sig när ovannämnda studie fastslog att hälften av kulturutövarna som ansökt om offentligt stöd uppgivit att de anpassat sina verk eller produktionernas innehåll efter de rådande bidragsreglerna?
Varför talade ingen om demokratins undergång, varnade för Polen och Ungern?
Den selektiva tystnaden kan tyckas irrationell, men är tvärtom en logisk följd av att avsändaren kommit att betraktas som viktigare än budskapet. Det leder till att den politiska styrningen som sådan egentligen inte är det viktiga, utan snarare om den som utövar styrningen är socialdemokrat eller sverigedemokrat. Detta då socialdemokratens motiv anses ädla, inkluderande och progressiva, medan sverigedemokratens antas vara sprungna ur intolerans, exkluderingsiver och bakåtsträveri.
Hur det förhåller sig med det ena eller det andra saknar enligt min mening betydelse. Det som däremot är av betydelse är att all form av politisk styrning av den offentlighet som borde vara fri, oavsett bevekelsegrund, förr eller senare alltid öppnar för godtycke, ängslighet, konformism och i förlängningen ökar risken för extremism och åsiktsförtryck i det stora som i det lilla.
I dessa dagar, när oron för vad Sverigedemokraternas påverkan på media, akademi och den fria pressen växer exponentiellt i offentligheten, är det således på sin plats att påminna om att sådant som kulturstödets politisering inte skett under en SD-stödd regering. Är man rädd vakna upp i ett Sverige där SD sätter sin prägel på områden som bör helgas från politisk påverkan, ska man inte snällt och tyst gå till sängs i ett Sverige där något annat parti gör samma sak.
Ytterst är det en fråga om principer – inte om vem som är god eller ond, progressiv eller bakåtsträvande.
***
Läs även: Är SD ett hot mot demokratin?
Läs även: Göran Hägglund: SM i luftgitarr
