Nu talar centerpartister igen. Till sist.

Men nu går det faktiskt att få ett och annat svar.

Bilden som framträder är ungefär den som Fokus förre medarbetare Torbjörn Nilsson beskrev i förra veckan i Expressen: någon massiv opinion inom Centern för ett socialdemokratiskt samarbete fanns inte. Några fler ville gå tillsammans med Socialdemokraterna än med Moderaterna, men i mitten fanns en stor grupp villrådiga. De var beredda att följa Annie Lööf, oavsett vad hon bestämde.

Så var det i partitoppen, men så beskrivs det även ha varit i de flesta av distrikten. Något glasklart ideologiskt eller ens politiskt resonemang som bara kunde leda till ett omval av Stefan Löfven fanns inte. Däremot fanns en mycket stark tilltro till partiledaren och den omedelbara kretsen kring henne.

Det här är intressant information, för den kan visa sig väsentlig när uppgörelsen mellan liberaler, centerpartister, socialdemokrater och miljöpartister sätts på prov. En uppgörelse som naturligt faller ut ur politiska resonemang och som backas upp av en struktur för genomförande och kontroll är en sak. En uppgörelse som i huvudsak bygger på att man följer en ledare och som saknar alla strukturer för genomförande och kontroll är en annan. Börjar saker gå fel i det första alternativet finns både en intellektuell och praktisk beredskap för att hantera det. Man har investerat i uppgörelsens framgång. Börjar saker gå fel i det senare alternativet är saken besvärligare. Då finns varken ordentliga verktyg för att försöka reda ut konflikten, eller den intellektuella investering i överenskommelsen som gör den nödvändig att rädda.

Vi är ännu i 73-punktsprogrammets barndom. Kanske har Centerpartiets ledning en lysande plan för att hantera det här. Riksdagskansliet ska byggas om till en förhandlingsorganisation, sägs det. Pengarna finns ju i världens rikaste politiska parti. Men förutsättningarna är ändå udda: en uppgörelse som bygger på att hålla distansen, avsaknad av formella strukturer och en partiledares person, snarare än strukturer, närhet och argument.

Det som också kommit fram, sedan centerpartister åter började tala, är att den starka ställning som Centerns partiledning har inom partiet, inte riktigt sjunkit in hos partiledningen. Ledningen har under hela den här processen oroat sig för hur den ska få med sig partiet, trots att partiet i praktiken sagt att det är villigt att gå varhelst Annie Lööf leder.

Det kan verka sympatiskt, men bristande självförtroende kan också ställa till problem.

Att uppgörelsen mellan de fyra regeringsstödjande partierna innehöll den så kallade förnedringsklausulen om Vänsterpartiets avlövande, förvånade. Varför skriva in något sådant? Varför en så grälsjuk och hämndlysten formulering?

Svaret är att Centerns partiledning trodde att det krävdes för att få partiet att köpa uppgörelsen. Den var så osäker på om den hade sina egna med sig att den kände sig tvungen att ta i från tårna för att sälja in överenskommelsen internt. Enligt de röster som nu hörs inifrån Centerpartiet var det en nästan obegriplig underskattning av partistyrelsens och Annie Lööfs starka ställning. Partiet skulle ha gått med på nästan vad som helst, om bara Lööf argumenterade för det med emfas, är den allmänna bedömningen. Men det litade hon och hennes närmaste inte på.

Det är också intressant information, som kan spela roll för vad som kommer att hända de närmaste åren.

Begreppet »personkult« dyker upp när man talar med centerpartister om partiledaren, även med centerpartister som är mycket positivt inställda till Annie Lööf och hennes ledarskap. Det finns ändå något som skaver i att så reservationslöst lägga partiets öde i en persons händer. Om den personen uppfattar sig själv som fri att leda som hon vill får man en uppsättning problem. Om den personen i stället lider av bristande självförtroende och därför läser sitt parti fel får man en annan uppsättning problem.

Centern är ute på en resa partiet inte gjort förut. Det är rätt spännande.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar här.