Nya vindar i säkerhetsrådet

Världen har entusiastiskt och nästan enhälligt slutit upp kring de folkliga resningarna för demokrati i arabvärlden och trevande diskussioner förs om flygförbudszoner och annan hjälp till de grupper som försöker störta Khadaffi i Libyen. Själv­fallet måste vi önska att upproret mot denna despot lyckas. I fyrtio år har han brutaliserat sin egen befolkning och därtill stått bakom och finansierat terrorism på olika håll i världen.

Oavsett hur utgången blir i Libyen visar det som redan skett att det internationella samfundet är på väg in i en ny utvecklingsfas där krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten kan komma att dömas och bestraffas var de än begås och där kollektivt sanktionerade interventioner är tänkbara mot regimer som grovt bryter mot mänskliga rättigheter. Ett viktigt nytt element är att Kina och Ryssland, trots egna brister i demokratiskt styre, allt oftare tycks beredda att medverka till att FN:s säkerhetsråd sätter press på regimer att respektera valresultat (som i Elfenbenskusten) och kräver att folkliga demonstrationer inte får mötas med kulsprutor (som i Libyen). Man kan inte utesluta bakslag i den process som nu pågår, men bland annat genom att hela världen är uppkopplad tycks en global solidaritet utvecklas som har mänskliga rättigheter som värdegrund.

Detta är intervention som är artskild från det stöd för väpnade motståndsrörelser och annan inblandning i »inre angelägenheter« som länge förknippades med enskilda staters ingrepp för att främja eller skydda sina egna intressen i andra stater. Under det kalla kriget tvekade kommunistiska regimer inte att öppet eller hemligt – även med vapen – skapa eller stödja rörelser som siktade på maktövertagande, och USA och dess vänner var beredda att på liknande sätt hjälpa krafter som motsatte sig kommunistisk expansion eller sökte kasta kommunistiska regimer över ända. FN-stadgans regler och internationell opinion har alltmer bestämt avvisat sådana ingrepp – senast då Ryssland försökte motivera sin väpnade insats i Sydossetien bland annat som »humanitär intervention« för att skydda ryska medborgare mot Georgiens inmarsch i området.

Många stater, särskilt u-länder, förblir misstänksamma och befarar att också att internationella ingrepp kan utnyttjas av starka länder för egen politisk fördel. Den – berättigade – misstänksamheten mot utländsk intervention av gammalt märke smittar av sig till en tveksamhet inför intervention från det internationella samfundets sida. Detta samhälle, organiserat genom FN, har inte heller utvecklat någon mekanism eller modell för att temporärt ställa länder där det råder anarki – som i Somalia – eller där man styr med terror – som i Zimbabwe eller Nordkorea – under internationell förvaltning. De har oftast lämnats därhän. Världen stoppade inte ens folkmorden i Kampuchea eller Rwanda eller massakrerna i Darfur. Såväl FN som enskilda stater har för det mesta inskränkt sig till verbala fördömanden eller beklaganden. Bara för några veckor sedan skrev Catherine Ashton, EU:s utrikeschef, i International Herald Tribune att det är bäst att »proklamera principerna« men att »hantera världen sådan den är«.

Trots tveksamheten har ett institutionellt stöd för mänskliga rättigheter gradvis stärkts och ett omfattande regelverk vuxit fram. Vid ett toppmöte 2005 skedde en sorts genombrott, då FN enades om en skyldighet för regeringar att skydda människorna inom staten. Om den skyldig­heten grovt åsidosätts har FN att ingripa – i sista hand med våld – för att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter.

Denna princip testas nu. Det är glädjande att både USA och Kina nyligen deltagit i beslut där säkerhetsrådet signalerar till Khadaffi och hans väpnade styrkor att de riskerar att ställas inför rätta för brutaliteter som de begår mot Libyens folk. Man ska nog inte förvänta sig någon ny snar aktivism av rådet mot människoförtryck i Burma, Nordkorea eller Zimbabwe, men det är tydligt att ingen av rådets medlemmar är likgiltig inför en stark världsopinions krav på stöd för humanitet och demokrati i arabvärlden.

Från säkerhetsrådets fördömande av Khadaffiregimens militära våld är det förvisso ett långt steg till åtgärder – antingen det gäller en flygförbudszon, leverans av vapen till motståndsrörelsen eller ett globalt förbud mot att köpa libysk olja. FN:s säkerhetsråd har befogenheten och ansvaret att besluta om nästa steg. Ett agerande som skulle tillåta en seger för Khadaffi skulle vara katastrofal för det libyska folket och förnedrande för det internationella samfundet.
***
För övrigt anser jag att Karthago (i Tunis) numera bör ihågkommas inte för den förstörelse som romarna utsatte staden för utan för den pånyttfödelse i arabvärlden som där skedde 2011.