Nygammal nepotism

Alliansen skulle inte bara ordna arbetslösheten. När de borgerliga riddarna red in i Rosenbad lovade de också att ordna upp den svenska demokratin. Dess livskraft hade förtvinat i Göran Perssons järnhårda grepp, sas det. Regeringen ignorerade riksdagen, sin konstitutionella herre. Utnämningsmakten hade korrumperats. Kompisar och lojala underhuggare kröntes till generaldirektörer. De offentliga utredningarna hade reducerats till hovleverantörer av politisk propaganda.

Ohederligheten och enväldet som frodades i det som alliansen kallade den svenska »enpartistaten« i en granskningsrapport från våren 2006 skulle vädras ut.

Sju år senare tycks de borgerligas värnande av gränserna för regeringens makt aldrig ha handlat om något större än att komma åt Persson. Om det nu inte bara är makten som förvridit dem.

De senaste veckorna har regeringens tilltagande maktarrogans i vart fall inte gått att ta miste på.

Som ny chef för ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, utsågs vid månadsskiftet Hans Lindblad. Visserligen en erkänt kompetent nationalekonom. Men också Anders Borgs tidigare statssekreterare. De två har känt varandra sedan tiden på Riksbanken på nittiotalet. Hade relationen någon betydelse för utnämningen? Och hur påverkar den Lindblads möjlighet att vara oberoende och obekväm, när han förser Borg med finanspolitiskt underlag?

De utlovade, öppna ansökningsprocesserna blev sekretesstämplade och idén att låta riksdagen granska tilltänkta myndighetschefer övergav alliansen när de själva fick utnämningsmakten.

På så sätt har man kunnat behålla utnämningarna som ett trumfkort i maktspelet. Man kunde placera den politiskt knepige förre försvarsministern Mikael Odenberg som generaldirektör, och allianspartierna kan fortfarande belöna sina trogna med landshövdingsposter – senast fick den moderata riksdagsledamoten Magdalena Andersson Västerbotten till skänks.

Några dagar efter utnämningen av Lindblad satt statsministern inför konstitutionsutskottet. Han skulle bland annat svara på den hårda JO-kritiken om att Regeringskansliet inte följer offentlighetsprincipen. Enligt JO rörde det sig i de granskade fallen om »grova åsidosättanden« av tryckfrihetsförordningen. Inga enskilda missöden, utan allvarliga systemfel.

Det var en mycket hård dom, särskilt om man ställer de politiska frågor som ligger utanför JO:s mandat. Varför skickas begäranden om handlingar, som enligt grundlagen ska lämnas ut omgående, fram och tillbaka inom Regeringskansliet, och inte sällan upp till ministernivå?

Kanske för att det kommunikationsarbete regeringen satsat så mycket på, med Per Schlingmann som tidigare särskild statssekreterare, haft andra prioriteringar än att värna efterlevnaden av offentlighetsprincipen.

I sitt beslut häpnade JO över att man på Regeringskansliet inte ens beklagat sin hantering. Att döma av KU-förhöret är den attityden väl förankrad hos högsta chefen.

Reinfeldt förklarade att handlingar i de allra flesta fall lämnas ut skyndsamt men att det då inte uppmärksammas. Menar statsministern att JO borde dela ut guldstjärnor när regeringen följer grundlagen?

Uttalandet påminner om när Göran Persson avfärdade JO, JK och KU som »förkortningar«. Reinfeldt verkar inte heller tycka att den ogina kontrollmakten är så mycket att bekymra sig om för en statsminister.

Och precis som på Perssons tid vill regeringen inte kännas vid att den styr i minoritet. Riksdagsbeslut ignoreras eller förvanskas. Det var inte snyggt när regeringen häromveckan utsåg en nyss avlönad avregleringslobbyist, om än också kunnig forskare, att göra den förutsättningslösa utredning om järnvägens avreglering som riksdagen bett om. Mönstret känns igen. Först ett och ett halvt år efter att vänsterpartiet lyckades driva igenom en utredning av bland annat skolvalsreformen tillsattes den, men som »utvärdering«. Som ska presenteras i december 2014, i god tid efter valet. Den ytterst märkliga utredningen – eller ska vi kalla det profetian – om när Jan Björklunds skolreformer kommer att börja fungera kunde däremot lämnas för några veckor sedan. När en minister så ogenerat använder utredningsväsendet för att lösa sina debattproblem har inställningen till makten blivit skev. Vad är nästa steg? En offentlig utredning om varför regeringen är bäst?

Regeringen behöver kanske inte oroa sig för att fällas av riksdagen. Däremot är risken stor att väljarna fäller en regering som uppfattas som arrogant och maktfullkomlig. Fråga bara Göran Persson.

För övrigt är det pinsamt att det i Malmö arrangeras protester mot just Israels deltagande i en schlagertävling som även har Vitryssland, Ryssland och Azerbajdzjan i startfältet.