Nyktra, myndiga och laglydiga anarkister på väg till Eurovision

Fredag 

Det är nästan femton år sedan Johnny Marr förbjöd toryledaren och premiärministern David Cameron att gilla The Smiths. Förbudet att ta del av alternativ-, progressiv- och populärkultur tycks inte ha avskräckt den besuttna överheten. Nu har Rishi Sunak, antagligen den mest förmögna premiärminister Storbritannien någonsin haft, låtit sig intervjuas iklädd ett par ikoniska Adidas Samba. Modemagasin och skodonshistoriker varnar för att Sunak kan ha dödat vad som hittills varit en odödlig populärkulturell accessoar. 

Vi svenskar har varit rätt fredade från den här sortens dödsbringande kulturell appropriering, även om minnesgoda kanske kommer ihåg det obehag Göran Hägglunds någorlunda alternativa spellista spred och den chockade förstämning bland kulturarbetare som följde på att han kunde identifiera Daft Punk i ett avsnitt av På spåret. Men de svenska väktarna av populärkulturens renhet kan inte känna sig säkra. Gör vi inget kommer det förr eller senare att dyka upp en moderat klädd som Linton Kwesi Johnson, eller en kristdemokrat med The Knife i hörlurarna. Lösningen, vad gäller skor och kläder, är enkel. Jag föreslog den redan för snart tio år sedan: förbudet mot politiska uniformer upphävdes för mer än tjugo år sedan, nu är det dags för politiskt uniformstvång. För att citera mig själv: 

”Socialdemokrater kunde t ex tvingas bära keps och unikabox, moderater pärlhalsband och golfrutiga byxor, folkpartister jeans med pressveck och sandaler med strumpor, centerpartister storblommiga klänningar, och så vidare.” 

Vad gäller musiken finns ingen anledning att endast medborgarna ska utsättas för en kulturell kanon. Andres Lokko kan få ansvaret för att skapa godkända musiklistor för respektive parti och publicera dessa på Spotify med uppdateringar varje vecka. Det brådskar. 

DN kan ”avslöja” att landsbygdsminister Peter Kullgren bildat opinion inom EU för regeringens politik vad gäller den så kallade naturrestaureringslagen. Det är, förstår man på tonen, något slags skandal. Det är svårt att tänka sig att Dagens Nyheter skulle ha fel, men i just det här fallet måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår vari försyndelsen består. Det är, tvivelsutan, mitt eget fel. 

Efter ett drygt halvårs arbete meddelar Folkhälsomyndigheten, på 112 sidor, att barn som är lite snuviga kan släppas in på dagis. Det är, märk väl, inte frågan om en rättighet: ”det är i dialog med föräldrarna som det ska avgöras om ett barn orkar med en dag på förskolan. Myndigheten är samtidigt tydlig med att det är förskolepersonalen – som ser hur barnet mår och beter sig – som har sista ordet.” Folkhälsomyndigheten har också, efter moget övervägande, kommit fram till att barnen bör tvätta händerna regelbundet och att de då och då bör vistas i friska luften. Det föreslås också att ”förskolepersonalen involverar barnen i reflekterande samtal kring varför det är viktigt att tvätta händerna, hosta och nysa i armvecket och inte peta sig i näsan”. 

Om Leif Östling fortfarande undrade ”vad fan han får för pengarna” vet han det nu. Jag hoppas att han är nöjd. Barnen är vår framtid.  

Lördag 

”Du kan inte skjuta en skogsbrand eller bomba en översvämning”, säger en representant för Greenpeace, som anser att EU i sina strategidokument bryr sig för mycket om försvar, säkerhet och migration. Det är ytterligare ett exempel på hur både fantasi- och historielösheten breder ut sig. När stormen förstörde Xerxes pontonbro över Hellesponten kring 480 f kr, lät han piska sundet med tretusen rapp och överskölja det med okvädningsord. Ingen vet hur bångstyrig Hellesponten skulle vara i dag, om inte Xerxes hade satt farleden på plats. Det vore typiskt för den naiva och slappa svenska mentaliteten att låta våra skogsbränder och vattenmassor gå ostraffade. 

Isaac Grünewalds bidrag till svensk konsthistoria är betydande, men inte förrän i dag, i en artikel av Mats Jansson i Svenskan om surrealismen och hur den mottogs, har jag stött på hans omdöme om just denna konstnärliga fluga. Det är, skrev Grünewald ”’enbart äckligt’ att se vuxna människor söka en uppmärksamhet de tidigare inte fått med sin mera realistiska konst genom att nu 'imitera barn eller dårar'”. Hundra år senare vet vi att surrealismen bara var toppen på isberget, eller kanske snarare, för att låna ett engelskt uttryck, den tunna änden av kilen. Barn och dårar, i imitationens form eller ej, dominerar nu inte bara konsten, utan hela vår offentlighet. ”Vuxna i rummet” har för länge sedan insett det hopplösa i sin uppgift och sökt sig till andra, inre rum i fåfäng förhoppning om att förbli ostörda där. Det är inget vi kan göra åt saken, utom att möjligen uppdra åt Folkhälsomyndigheten att skriva en 112-sidig rapport om saken. 

TT rapporterar att en japan, en kvinna och en ”färgad person” ska få landstiga på månen i USA:s nya rymdprogram Artemis. Om den amerikanska kongressen inte kan komma överens om något annat, borde den kunna samla sig i den här frågan. Den yttersta vänstern av wokeskäl, den yttersta högern eftersom den blir av med delar av sådana befolkningsgrupper som den ogillar. För oss européer borde det väcka den intressanta tanken att lägga om vårt eget rymdprogram i syfte att skicka så många amerikaner som det bara går till månen. Bland Nato-fanatiker och liberaler kan det lanseras som ett led i våra allt starkare band med Amerika, bland vänsterradikaler som en revolutionär antiamerikansk handling.  

En konstnär har uppfunnit en AI-kamera som klär av de personer som fotograferas, berättar Linus Larsson i DN. Marknaden kan knappast vara särskilt stor. Ska man tro kvällstidningarna hör det numera till normalt umgänge att ta nakenbilder av sig själv, bilder som naturligtvis förr eller senare finner sin väg ut i det moln av information som omger oss. Men artikeln ger mig en verklig affärsidé: en kamera som kan fota av alla dessa nakenbilder, förvandla dem till påklädda bilder och ersätta de nakna originalen med de anständigare kopiorna. Det kommer att ta tid, men kanske kommer våra barnbarnsbarn att åter få uppleva den upptäckarglädje som är förknippad med att pornografi bara finns i tryck form, bakom den översta raden böcker i pappas bokhylla, eller gömd under en granruska i skogsbacken. 

Harriet och Owe Gustafson på middag. Owe berättade att han en gång på resa köpte en elegant rock, listigt sydd av polska postsäckar. Tillbaka i Stockholm stötte han på Slas på Lilla Nytorget som tittade kritiskt på honom och sa: ”Vafan haru påre polska postsäckar för?”. 

Söndag 

Frågan återkommer ofta: finns längre några ”lägereldar att samlas kring”? Svaret, att döma av Svenskan, DN, Expressen och Aftonbladet i dag, är ”Little Jinder”. Men det är, förstår man, ingen tebjudning att vara lägereld. 

”Men man får betala ett högt pris när man säger sanningen, det blir väldigt ensamt och naket, det är typ så jag kan börja gråta när jag pratar om det. Och jag känner ofta att det finns en sådan förväntan på mig att sitta inne på alla svar bara för att jag uttrycker starka åsikter”, säger Little Jinder i Svenskan. 

”Jag har testat att vara kändis men det fick mig att må skit”, säger Little Jinder i DN: ”Som när jag skulle stå och vara travexpert i en nio timmar lång direktsändning när jag var höggravid, fast jag inte vet någonting om trav. Jag gjorde det, men jag spyr vid tanken.” 

I Expressen, en folkligare publikation, säger Little Jinder: ”I dag funderade jag på om jag ska börja tycka om ärtsoppa. Jag hatar ärtsoppa men på rätt lösa grunder eftersom jag aldrig har smakat (för att jag hatar det)”. 

I Aftonbladet tar Little Jinder sig an relationsproblematik: ”Och jag pratade med en kompis om det häromdagen, att jag kommer ihåg när man typ var på ett dansgolv och helt plötsligt bara började hångla med någon? Det kommer ju aldrig hända igen.” 

Vi har, på sätt och vis, kommit en bit från Karusellen och Hylands hörna, men å andra sidan finns den breda tematiken – ibland Snoddas, ibland Per Oscarssons kalsongmonolog, ibland frufridag – även i de här citaten. Det vore måttlöst att önska sig något mer. Låt oss alla, som nation, samlas kring Little Jinder. 

Det finns fler lägereldar: Jag har ännu inte läst Malin Ullgrens debutroman ”Förhöjningen”, där en ”kvinna mitt i livet” inleder en otrohetsaffär med en norsk kulturman genom utbyte av litterära citat. Det är, enligt Sveriges Radios Kulturnytt ”ännu en i raden av medelklass/medelålders-krisberättelser” och kanske är det just därför den recenseras överallt. I dag är det Svenskans tur, där recensenten i och för sig är ”omåttligt uttråkad” av temat, men ändå, av någon anledning, gillar boken. Kulturnytt prisar den ”för dess stil, detaljskärpa, vassa blick och minnesvärda formuleringar”, Göteborgs-Posten kallar den ”ett mästarprov”, I Gefle Dagblad får vi veta att romanen ”är full av kloka insikter” och i DN, där Ullgren själv chefar över Boklördag, kallas den ”en tidlös roman med bladvändarkvalitet”. 

DN har naturligtvis tagit in en utomstående recensent för att undvika jäv, men jag undrar ändå om det vore klokt av andra författare och frilansrecensenter att skriva ned en debutroman – i det fall att den inte hade varit så enastående som den nu råkar vara – skriven av en kulturredaktör och chefrecensent på Sveriges främsta kultursida. Det är, förstås, en rent hypotetisk fråga, och jag skyndar mig att tillägga att jag själv tycker att det är en briljant skildring av medelklassmänskliga relationer, även om jag tänker vänta med att ta del av romanen tills Little Jinder läst in den som ljudbok. 

Måndag 

På stationen i Lund tycks alla vara från Mellanöstern, eller gothare – vad vi under min uppväxt kallade depprockare. Har man föräldrar som kommer från Mellanöstern kan man förstås göra lika lite åt den saken som en etnisk svensk kan göra något åt sitt beklagansvärda öde. Men att vara depprockare är trots allt ett personligt val. 

Varför, undrar jag där jag står på perrongen, väljer dessa ungdomar att göra uppror mot föräldragenerationen genom att i detalj imitera en stil som deras föräldrar uppfann? Eller är det så att det inte alls handlar om ett uppror, utan snarare en form av kulturarvsvård? 

Jag är osäker på vad som skrämmer mig mest. 

Tisdag 

Tre dagar efter att Iran avfyrade 170 drönare, 30 kryssningsrobotar och 120 ballistiska robotar mot Israel, är enigheten stor om att det var ett ”symboliskt anfall” och en ”markering”. Det är visserligen en ”upptrappning”, men av alla kommentarer att döma en välavvägd och ansvarsfull sådan. Det verkliga problemet är Israel och Israels eventuella svar, förstår vi. Det föreligger en överhängande risk för att Israel ska ”överreagera”. 

Exakt hur en israelisk överreaktion definieras är oklart, men låt mig gissa: att de skickar 170 drönare, 30 kryssningsrobotar och 120 ballistiska robotar mot Iran. 

Onsdag 

Hade Amaltheamannen, Anton Nilson, en lapp från mamma när han sprängde strejkbrytarnas skepp i Malmö hamn? Frågan inställer sig när jag tar del av Antifascistisk Aktions twitterkonto. 

Det kostar bara 150 kronor att åka buss till Malmö, tur och retur, med de svenska anarkisterna, för att protestera mot Israels deltagande i Melodifestivalen. Biljett till ”Falestinaexpress” säljs via det multinationella e-handelsföretaget Shopify, vars ägare och VD Tobias Lütke är god för 6,3 miljarder dollar, enligt den senaste värderingen. Det finns säkert de som frestas att ta billiga poänger på anarkisternas samarbete med dollarmiljardären Lütke, men de flesta av oss minns Lenins odödliga ord om den sista kapitalisten, villig att sälja rep till sina bödlar. 

Men så kommer man till ordningsreglerna. 

”Åldersgräns: 18 år”, skriver AFA och som om inte det var illa nog: ”Köper du biljetter för andra ansvarar du för att även de fyllt 18 år. Vi släpper inte på någon på bussen utan målsmans sällskap, om de inte kan uppvisa att de är 18 år”.  

Det blir värre: ”Alkohol eller andra droger är ej tillåtet att ta med på bussen”, stipulerar de anarkistiska ordningsmännen, och fortsätter: ”ta inte med något olagligt. Det innefattar även pyrotekniska varor.” 

Var det för den här sortens familjeutflykter som Sacco och Vanzetti hamnade i elektriska stolen? 

I fortsättningen får vi lita till att våra fotbollshuliganer ger samhället den dos av omyndiga upplopp, pyroteknik och alkoholdränkt förstörelselusta det behöver. Nyktra, myndiga och laglydiga anarkister, med eller utan mammas tillåtelse, är lika meningslösa som elevråd. 

Torsdag 

Jag måste erkänna att jag var kluven inför omröstningen om den nya könstillhörighetslagen. Å ena sidan vore det tråkigt för kommande generationer om alla tonårsflickor blev pojkar. Redan innan lagen kom till var ökningstakten för diagnosen könsdysfori 2300 procent och alla som lärt sig räkna ränta på ränta, eller dubblat antalet riskorn för varje schackruta, vet hur snabbt småsummor blir enorma vid exponentiella ökningar. 

Å andra sidan vore det småsint att missunna tonårsflickor den underbara upplevelsen att vara tonårspojke, med allt vad det innebär av folköl, mopedtrimning, oändliga gräl om fotboll, daglig pennalism och frivillig isolering framför dataspel i gillestugan. 

Så här, dagen efter, drar jag ändå en lättnadens suck när jag läser Anna Hellgren, som i dagens Expressen förklarar att om lagen inte hade passerat riksdagen, skulle fascismen ha segrat. 

Man kan förstås hävda att tonårspojkar av nödvändighet lever i ett slags egentillverkad fasciststat i staten, men de flesta växer ur den och ett större tillskott av kvinnliga tonårspojkar kan kanske göra den mer uthärdlig, ungefär som Fasci Femminili rundade av de vassaste kanterna i Mussolinis Italien. Under alla omständigheter är det vår plikt att bekämpa fascismen varhelst den sticker fram sitt fula tryne. Om det kräver att lagar som ger 16-åringar rätten att fritt välja sitt kön passerar i riksdagens granskning, är det inget att rygga tillbaka för. 

I går ¡No pasarán!, i dag ¡Pásalo!

***

Läs även: Hur fritt tror ni Palestina blir?

Läs även: Vi gör klokt i att undvika skogen