Nytt bibliotek i krisande stad
Biblioteket är nybyggt. Det står på Topeliusesplanaden i Nykarleby, en småstad på den finska västkusten. Om några dagar invigs byggnaden. Jag tänker så här: det är ett frihetshus som snart ska öppnas där.
Biblioteket i Nykarleby fyllde 150 i fjol. Det är mycket, men inte mest. Det första så kallade läsebiblioteket öppnades i grannstaden Vasa, året var 1794. Som god tvåa följde Viborg i öster. Både Viborg och biblioteket ödelades senare av ryssarna. För några veckor sedan firade också London Library sina första 175 år.
På 1990-talet utsågs Nykarleby till Finlands lyckligaste stad, av dagstidningen Helsingin Sanomat. Det handlade om relationen mellan arbetslöshet, inkomster, fritid, välmående, där man bor bäst helt enkelt. På bottenplats i hierarkin återfanns Pieksämäki. En myckenhet elände och sprit antyddes där, i de östra delarna av Finland.
Nykarleby ligger vid en älv som väl egentligen är en å. Någon har sagt att det enda som rör sig i staden är just älven. Men därför, kanske just därför, är staden känd för sina många författare. Mest känd bland dessa är säkert Zacharias Topelius.
Nykarleby grundades år 1620 av Gustav II Adolf. Staden är en del av berättelsen om svensk stormaktstid. På många sätt är Nykarleby fortfarande en halvsvensk stad. Man ser svensk tv, läser svenska damtidningar, lyssnar på svensk radio. Ur ett svenskt perspektiv är städer som Nykarleby dock ointressanta. De tillhör nämligen ett problematiskt förflutenhetslandskap. I Sverige vet man i allmänhet mera om Honduras och Haiti än om Finland och Norge.
Nykarleby är en välskött men konjunkturkänslig stad. Primärnäringen är djuravel, men branschen hackar illa. Det råder ett globalt överutbud på mink- och rävskinn. Det påminner om oljan. Kineserna köper just inga skinn och ryssarna prutar alldeles för mycket. Inflyttade ukrainare och ester tvingas nu därför i stora skaror lämna välbetalda jobb på farmer och i foderkök och återvända till fattigare hemländer.
Nykarleby kan en del om folk som flyttar ut och flyttar bort. Nästan hälften av invånarna lämnade på 1800-talet småsnåla steniga hagar för drömmen om USA. På 1960-talet följde emigrationen till Sverige. Där fanns lockande industrijobb och nya bilar, välpolerade amerikanska dollargrin.
Nu flyttas det igen. Många unga österbottningar försvinner västerut. I Sverige finns det egna språket plus attraktiva studieplatser och jobb. Kvar i Finland finns sannfinländare och ekonomisk kräftgång. Hjärnflykten västerut går hand i hand med inkommande flyktingar från Mellanöstern och med ett ökande antal ryskspråkiga. De svenskspråkiga i Finland blir procentuellt färre, andra minoriteter snabbt fler och kanske större.
Jag ska hålla öppningstalet i biblioteket i Nykarleby om några dagar.
Det blir några enkla ord om virvlarna i samtiden och om behovet av, ja, fasta platser i tillvaron. Det blir också några ord om Tryckfrihetsförordningen av år 1766 som i år alltså firar 250 år. Och dessutom detta: För en författare är ett bibliotek att likna vid ett varmt och skyddande barnhem. En bok blir en oäkting så snart den lämnat datorn och når läsarna. Då har man som författare inte längre någon kontroll över innehållet. Ett nytt bibliotek är också ett spretande långfinger mot samtidens våldsbarbarer, mot alla de där som bara tror på sanningen i en enda bok, skriven för långt över 1 000 år sedan.
Därför, men inte bara därför, väljer jag att kalla det nya biblioteket på Topeliusesplanaden för ett frihetshus.
