Obama, Oden och ovädret
När åskan mullrar så beror det på att Tor rider över himlen, och utdelar blixtrande slag från hammaren Mjölner. Det vill säga, om det inte är till exempel Zeus som slåss med giganter. Så trodde man för länge sedan. Eller rättare sagt, så har man i nyare tider gärna trott att man trodde för länge sedan.
Men det handlar då snarare om att projicera ett modernt kausalitetstänkande bakåt på gamla myter, som i själva verket speglar en väsensskild och ingalunda så naiv världsbild. Exakt vad folk i det forntida Norden eller det antika Grekland egentligen trodde kommer vi aldrig att få reda på. Förmodligen leder själva ordet »tro« oss fel, så belastat som det är med såväl en kristen dogmatik som en naturvetenskaplig kritik mot densamma.
Men vi har det ändå inte alldeles lätt med kausaliteten. Vädersystem är kaotiska och kan bara i begränsad utsträckning förutsägas och kausalt förklaras. Men det- samma gäller ju finansmarknader och mycket annat, och ändå letar vi efter fina heltäckande förklaringar.
När Barack Obama och Mitt Romney drabbar samman i presidentvalsdebatter är det å andra sidan kanske mer som ett giganternas slag vid horisonten. Någon av dem kommer att vinna, och det kommer att på olika sätt påverka oss här borta i vår fjällhöga avkrok. Men vi har lika lite inflytande över resultatet som över åskan. Världens mest spektakulära demokratiska show inger paradoxalt nog en känsla av maktlöshet. Inte ens de flesta amerikaner har något inflytande över resultatet med sina röster, bara de som råkar bo i en swing state.
Det irriterar mig att jag ens vet vad en swing state är och vilka stater som räknas dit. Det irriterar mig att jag inte kan låta bli att följa det amerikanska presidentvalet på samma sätt som man följer en dokusåpa eller ett fotbollslag (understödd av en mediebevakning som uppmuntrar en att följa det på just detta sätt). All den information om opinionsundersökningar och utspel och åsikter om opinionsundersökningar och utspel som dagligen väller in ger mig egentligen inget som helst mervärde jämfört med vad ett telegram om vem som vann dagen efter valdagen skulle. Eller motsvarande telegram en vecka eller månad efteråt. Jag kunde lika gärna eller hellre lyssna på land- och sjöväderrapporten. Eller kanske tända vaxljus och spå i inälvor.
Den bästa romanen om politiska ritualer i naturvetenskapens tidsålder (och väldigt mycket annat) är Robert Musils »Mannen utan egenskaper«. Den inleds med en modern väderbeskrivning: »Ett lågtryck som befann sig över Atlanten rörde sig i riktning öster ut mot en högtrycksrygg över Ryssland och visade ännu ingen tendens att förskjuta sig mot norr för att undvika denna.« Det är vad som i vardagligt tal brukar kallas »en vacker augustidag år 1913«, men man kan ana att det fina vädret inte skall bestå för evigt. Första kapitlets överskrift är dock träffande nog: »Varav anmärkningsvärt nog inget framgår.«
Här är det en vacker oktoberdag 2012 och enligt väderleksrapporten återstår ännu ett par varma dagar. Ännu sitter folk på uteserveringarna och läser i sina tidningar och läsplattor. Även jag, er krönikör utan egenskaper, sitter där en stund med min bärbara dator och kastar tacksamma blickar upp mot den strålande solen. Som alla vet är det guden eller kanske titanen Helios som lämnat sitt palats och far över himlen i sin gyllene vagn. I senantik tid identifierades han även med Apollon, ljusets och förnuftets och diktkonstens gud och förgöraren som dödar från fjärran. Världen är komplicerad men också, ibland i solljuset, mycket enkel.
