Obamas tredje rond
I sin första rond som president tvangs Barack Obama tackla finanskrisen. I andra ronden möter han försäkringsjättar och en ursinnig opinion som anser att folk ska klara sin sjukvård utan hjälp av onkel Sam.
Gonggongen för en tredje rond går om knappt en vecka – den 24 september – då president Obama i FN:s säkerhetsråd ska leda en överläggning på stats- och regeringschefsnivå om hur världen ska hantera hoten från kärnvapnen.
Arenan är väl vald.
Rådet har att å alla staters vägnar söka upprätthålla fred och säkerhet, och medlemsstaterna uppskattar säkert att FN, som av USA under Bush närmast sattes i karantän, nu åter ses som en mekanism för att gemensamt tackla hot mot freden.
Tidpunkten är också väl vald.
Mötet sker under en månad då USA har ordförandeskapet i rådet och efter att Obama under det gångna halvåret övertygat världen att han menar allvar då han säger sig vilja minska kärnvapenhoten och – på lång sikt – eliminera dessa vapen. Skillnaden mot Bushmännens inställning till kärnvapnen kunde inte bli tydligare än då den förre FN-ambassadören John Bolton för några dagar sedan rapporterades ha förklarat att han egentligen inte stod så långt från Obama: medan Obama vill att ingen ska ha kärnvapen menar Bolton att bara en – USA – ska ha dem …
En diskussion i FN:s säkerhetsråd just nu är också bra som kick-off inför den konferens som i maj ska hållas i New York om avtalet mot spridning av kärnvapen (NPT). Efter brott mot avtalet av stater som Irak, Libyen och Nordkorea behöver dess tyngd och trovärdighet stärkas genom att de kärnvapenfria parterna oreserverat bekräftar sitt stöd och sin uppslutning. För att det ska bli politiskt möjligt krävs dock att de fem ursprungliga kärnvapenstaterna börjar uppfylla sina utfästelser att förhandla om kärnvapennedrustning. Om England, Frankrike, Kina, Ryssland och USA nästa vecka trovärdigt och gemensamt signalerar steg mot nedrustning skulle Obama vinna åtskilliga poäng i sin påbörjade tredje rond.
Vilka är utsikterna?
Det är osannolikt att man i detta skede även med bästa vilja skulle komma fram till mycket konkreta utfästelser. För USA:s del möter Obama starkt motstånd mot avtal om nedrustning i det »militärindustriella komplexet« med enormt inflytande i kongressen. Liksom Bolton vill denna kraft bygga vidare på amerikansk militär överlägsenhet: nya kärnvapen, obemannade vapen, rymdvapen och cybervapen. Obama kan dock vinna stöd i en opinion som är trött på krig och som är beredd att samarbeta och göra upp med andra och inte bara diktera.
Motståndet i USA mot nedrustning skulle säkert minska om Ryssland och Kina redan nu signalerar villighet till nedrustning. Ett exempel: Knappast någon åtgärd skulle bättre kunna övertyga världen att USA vill börja nedrustning än ratifikation av avtalet om fullständigt stopp för alla kärnvapenprov, men Obama har ännu inte det antal röster som han behöver i senaten för godkännande. Det är inte osannolikt att Kina, som länge deklarerat avsikt att ratificera, genom att i dag gå före USA och göra det skulle påverka processen i USA.
En positiv rysk hållning till Obamas kamp för nedrustning är givetvis nödvändig för meningsfulla avtal men också för att påverka opinionen i USA. Kanske håller den ryska inställningen på att bli mindre skeptisk. Risken att Ukrainas och Georgiens gränser mot Ryssland skulle bli Natos gränser är säkert förbi och en del signaler tyder på att USA kan tänka sig lägga anläggninar för missilförsvar på annat håll än i Polen och Tjeckien. Förhandlingarna om ett uppföljningsavtal till det utlöpande Start I-avtalet ger sannolikt ett positivt om än blygsamt resultat.
Att Ryssland och Kina säger nej till förslag om militära åtgärder mot Nordkorea och Iran är knappast någon nackdel ur nedrustningssynpunkt. Det vore att söka driva ut Fan med Beelsebub. Ett gemensamt stärkande av det ekonomiska trycket och förhandlingar med Iran utan förhandsvillkor är en annan och mer hoppfull linje.
***
För övrigt anser jag att den franska revolutionens sansculotter som inte var klädda i eleganta knäbyxor utan i folkliga långbyxor nu fått oväntade efterträdare i de enkelhetstörstande europeiska utrikesminstrarna som nyligen möttes i Stockholm utan slips och som härmed utnämns till sanscravatter.
