Offentlig hämnd leder bara till nya vendettor

Jag blir nästan galen när jag tänker på alla skurkar som promenerar omkring i det fria. Alla de som skjutit och slagits, sådana de pratar om på nyheterna, jovisst. Men de andra också, de helt vanliga lögnhalsarna, slentrianmässiga svikarna. Vanliga bedragare: alla de som ropar över axeln att de »ska swisha« när notan kommer; som fejkar en hostning när de dubbelbokat; som tar i hand utan att mena det. 

För det är inte svårt att vara ett svin i en storstad och sedan internet uppfanns är det ännu lättare. De som har Tinder berättar för mig att lögnerna ofta börjar redan innan man träffas, det är accepterat, även intima relationer handlar om att gå kortsiktigt vinnande ur. För det finns alltid nya famnar att falla i och ingen kommer fråga de galna exen om vad som egentligen hände. Det finns ingen präst som får dem att skämmas och ingen byäldste som tar dem i örat. De oärliga kan valsa vidare, obrydda om vad de lämnar efter sig. 

Just vidarevalsandet har varit ett återkommande tema i till exempel metoo-fallen. Att de, skurkarna, vinner priser och befordras, medan offren står kvar och stampar. Kanske tillbakahållna av sina trauman, kanske av andra orsaker, men i vilket fall omkörda av de mer skrupelfria. Det är de kända och framgångsrika förbrytarna som man ville komma åt i uppropen, för det är ju inte så det ska gå till. De som gör fel ska ju straffas, det ingår i det man kallar det allmänna rättsmedvetandet.

Jag förstår alla som blir frestade att ropa ut sanningen, att hämnas genom att berätta vad som egentligen hände. Att sluta älta och sörja, att ge igen och bli hård, pang pang: Jag förstår att Ebba Busch efter månader av orättvisa skriverier ville ge sin syn på sin motpart, avslöja deras tölpighet när de ju påstått så mycket om hennes. För det är en fruktansvärd känsla att behöva bli rättmätigt bitter. 

Jag förstår allt detta. Jag har sett HBO:s Better Call Saul och myst när han i säsong efter säsong sakta driver sina förövare till vansinne, betalar horor för att störa deras affärsluncher och kastar stenar på deras fina bilar. Jag förstår varför Valerie Solanas sköt Andy Warhol i magen när han stal hennes idéer och allt hämndblod i Kill Bill (2003) är renande tittning.

Jag förstår varför man söker vedergällning på andra sätt än i en rättssal, för lagens korta stump räcker sällan fram. Många av de brott som svider mest hamnar aldrig på övervakningskamerorna och att utnyttja en kollega eller ljuga för en kompis är inte ens olagligt. Samtyckeslag eller inte, det kommer alltid gå att behandla människor illa, bränna dem för livet.

Jag har förstått att offer åratal efter att de har blivit illa behandlade försöker återställa ordningen genom att berätta sin version. Internet är bra till detta också, att sprida rykten, sanna eller falska, att avslöja och peka ut.

Frågan är bara om den hämnden ändå är en så bra idé. 

Frågan är inte ny, 1200-talsteologen Thomas av Aquino skrev att en av de största nöjena i himmelriket ska vara att titta ner och se syndarna straffas. För att försöka skapa rättvisa mellan offer och förövare går inte i jordelivet, menade han. De ärliga stackarna måste fästa blicken på  horisonten och hoppas att allt någon gång ska ställas till rätta, även om det inte blir i detta liv. 

Nietzsche däremot hade föredragit en snabb jabb tillbaka. Inte vända någon annan kind till; tvärtom göra upp som en man, för att kunna gå därifrån utan ressentiment gnagande i bakhuvudet. Men de samtida förutsättningarna för att komma överens som gentlemän är sådär, flyktiga kontakter och grundläggande ensamhet är hederlighetens fiende.

I SVT:s Veckans brott uppmärksammades att alla metoo-relaterade förtalsmål slutat i fällande dom. Är det inte konstigt, att det är kriminellt att berätta sanningen? frågar man sig. Uppropet Förtalskassan verkar vilja avskaffa förtal som brott och Cissi Wallins (dömd för grovt förtal) och Maria Svelands crowdfundade filmprojekt med arbetsnamnet Rättslösa verkar jobba med samma idé.

Men frågan är om de som har blivit utsatta för svek, oavsett skala, mår bättre när de fått ut sin version. När hämnden är fullbordad och varenda kotte vet vilka svin det finns där ute, är rättvisan skipad då, kosmos återställt? 

Snarare verkar de offentliga uppgörelserna göra allting än mer sårigt. Ord står mot ord, och varje ord rör upp en ny rubrik, nya uttalanden och ny grund för vendetta. Den klimaktiska frigörelsen, där alla syndarna straffas, verkar inte infinna sig. Inte heller den där stunden då man ser varandra i ögonen och bestämmer att saken är avklarad. Det enda alternativet som är kvar verkar vara den gamla förlåtelsen. Jag jobbar på den.