Offentlighet, ord och ängslighet
Tror ni att många journalister har haft svårt att sova den här veckan, efter att polisen Peter Springare sagt sig vilja »förinta vänsterextrema journalister«? Antagligen inte. Kanske är det att uppvisa alltför mycket god vilja, men de flesta av oss tror nog ändå att Springares problem är bristande respekt för orden, snarare än industriell blodtörst av nazistiska proportioner.
Men när vi nu talar om ordens betydelse: »offentlighet« är besläktat med »öppenhet«. Det speglar idén om en fri och vid debatt, där alla – kanske inte bokstavligen, men ändå – får komma till tals. Baksidan av den vackra tanken har blivit tydlig, när var och en med ett tangentbord, en uppkoppling och en fix idé kan vara sin egen redaktör. Då kommer ord som »förinta« lätt till användning på aningen vårdslösa sätt. En ganska stor del av en genomsnittlig befolkning är ju inte bra på att uttrycka sig. Många är inte heller särskilt bra på att tänka sammanhängande. Sådant kräver både intelligens och övning.
Fördelen är förstås att förljugenhet och likriktning har svårare att överleva i en offentlighet där åsiktsmonopolet, eller åsiktoligopolen, bryts upp. Men det skapar i sin tur ängslighet och aggressivitet i de kretsar som brukade vara offentlighetens grindvakter.
Paolo Roberto drog för någon vecka sedan ett harmlöst och otidsenligt skämt om män och kvinnors bröst på Instagram (se veckans bråk). För detta skylldes han för »sexism som i förlängningen leder till våldtäkt« av kändisduon Filip & Fredrik. Det var ett ganska typiskt exempel på hur ängsligheten över den friare offentligheten leder till ett slags språklig kommissarieverksamhet, utan proportioner.
Kanske fanns andra skäl bakom påhoppet. Vem vet vem som spillt öl på vem i Stockholms kändisvärld? Men grälet illustrerade något väsentligt.
En del av att förekomma i offentligheten är att lära sig vett, etikett och ordens valör. »Förinta« bör man till exempel använda sparsamt. Men öppenhet kräver också ett visst mått av fördragsamhet. Alla avsteg från det språkbruk och den världsbild som är gängse inom urban, sekulär medelklass är inte övergrepp. Inte ens övertramp. Det vore bra om folk med rötter i Neapel – eller för den delen Grums – också kunde få vara med, utan att steglas.
