Offerkoftan ger ingen mening
Livet måste ha mening. Den österrikiske psykiatern Viktor Frankl satt under andra världskriget i koncentrationsläger. Hela hans liv krossades och tillsammans med miljontals andra människor behandlades han på ett sätt som är så ovärdigt att det knappast går att föreställa sig för dagens människor. Han levde i ett veritabelt helvete men även mitt i detta lyckades han hitta mening. I det värsta, i lidandet och i meningslösheten. Jag ser så ofta i min vardag som psykiater hur människor förtvinar i meningslöshet inför livet. Hur de tappat gnistan och hoppet om ett värdigt liv.
Mycket av det man försöker åstadkomma som psykiater är just en känsla av mening. De små enkla råd man kan ge handlar nästan uteslutande om det. Åtminstone i någon mån. Jag ger tips om att människor ska röra på sig mer. Inte för att bli sportfånar utan för att det ger tillfredsställelse och en känsla av att ha åstadkommit något. Kanske inte så viktigt men meningsskapande. Det är mer meningsfullt att gå en promenad än att sitta och glo. Det är mer meningsfullt att göra saker som man tyckte var roliga att göra när man mådde bättre, än att inte göra något alls. Det är mer meningsfullt att försöka göra något man är bra på än att sitta och tycka att man inte duger något till. Det är framför allt mer meningsfullt att träffa andra människor än att sitta ensam. Att ingå i ett sociala sammanhang. Sådana råd ger vi våra patienter. Det är i all sin enkelhet sådant som kan synas vara självklart, men som inte är det när man är nere på botten. Och ändå är det råd som faktiskt går att följa. Och som gör att man enklare sedan kan följa också andra råd.
Det finns självklart männi-skor som trivs i sin ensamhet, som inte bryr sig om sociala sammanhang och som finner just själva avskildheten som meningsskapande. Jag minns en patient jag hade för många år sedan som var så ointresserad av andra människor att han (det är oftast män som är så asociala) bosatt sig mitt i skogen. Han sköt med hagelgevär i luften om någon kom nära. Men de är få, de där som inte alls vill umgås. Att söka mening genom social samvaro är ett bra sätt att lura sig själv till att tro att det över huvud taget finns något skäl till att vi finns till.
Det är fler och fler människor som söker psykiatrisk vård. Detta trots att vi får det materiellt allt bättre. Trots att vi alla har mat för dagen och internationellt sett mycket bra arbetsvillkor. En helt överväldigande majoritet av oss överlever faktiskt mer än hyggligt även om vi studerar, är ensamstående föräldrar, eller inte har ett arbete att gå till. Vi har det så materiellt bra att även de med sjukdomar som omöjliggör jobb kan duka fram middag på bordet. Men just i de två senare grupperna är psykiatriska problem kraftigt överrepresenterade. Det har sannolikt mycket med meningslösheten att göra.
Att ständigt identifiera sig som ett offer tycks förvisso ge vissa människor en mening med livet. Det är dock en förrädisk strategi eftersom den håller kvar en i utanförskap och riskerar att göra en bitter och passiv. Det är inte en särskilt kontroversiell slutsats. Ändå tycks samhället alltmer fokusera på att aldrig ställa krav på sina medborgare. En säker väg till att inte behöva ta ansvar för sitt liv och alltså bästa sättet för att devalvera existensen till meningslös. Och att anta en offerroll. Att bara vara omhändertagande räcker alltså inte för att hjälpa människor som mår dåligt. Kanske borde vi i vårt samhällsbyggande framöver ta in mer kunskap kring hur människor ska kunna må bra. Enskilda individer behöver ta mer ansvar för sina liv. Annars riskerar allt att bli meningslöst.
David Eberhard är psykiater och författare. Läs hans krönikor här.
