Öga för öga, tand för tand

I Bibeln finns vägledning till hur vi bör förhålla oss till våld. I Nya Testamentet uppmanas vi idealistiskt att då vi slås på ena kinden »vända andra kinden till«. Någonstans i Gamla Testamentet ges det kärvare rådet att utkräva »öga för öga, tand för tand«. Det senare var säkert både realistiskt och rationellt i ett samhälle utan centralmakt. Det var inte bara en varning om blodig hämnd utan också en signal vars syfte var att hindra våld genom avskräckning. Samtidigt angavs att vedergällningen skulle vara måttfull. Den skulle stå i direkt proportion till det utövade våldet: öga för öga ... Säkert var systemet verksamt men ibland togs överdriven hämnd som skapade en ny omgång av vedergällning –  vendettor över generationer. Stammar tänkte sig sannolikt för flera gånger innan de angrep varandra men några regler mot att börja krig fanns inte. Inte heller några regler om begränsningar i våldsanvändningen. Krigsfångar kunde dödas eller göras till slavar. Fiendestäder kunde brännas och jämnas med marken.

Vad gäller i dag?  I ett modernt samhälle förbjuds människor att »ta saken i egna händer«. I stället skyddas vi genom att myndigheter hotar med straff och verkställer dem. I det internationella samhället finns dock inte någon central myndighet som automatiskt ingriper för att upprätthålla ordningen. FN:s säkerhetsråd har befogenhet att ingripa som en  internationell polis men ofta kan det inte ena sig om handling. FN:s medlemmar är förbjudna att angripa varandra men de har rätt att med våld försvara sig själva mot (förbjudna) angrepp och de är oförhindrade att avskräcka från angrepp genom att demonstrera sin styrka.

Finns här någon regel om »öga för öga ...«? Kan små angrepp rättfärdiga försvar innebärande total vedergällning? Kan stridsmetoder och vapen väljas som går långt utöver vad som behövs för seger? Folkrätten sägs vara avgörande och proportionalitetsprincipen åberopas ofta som en rimlig grundsats fast den inte finns enkelt formulerad  i FN-stadgan eller i någon konvention om krigföring. En enhällig rådgivande FN-kommission uttalade 2004 att varje användande av våld som bemyndigades av säkerhetsrådet måste vara det minsta möjliga för att möta det hot som föreligger. I 1977 års Genèveprotokoll (art. 57:2:a:3) föreskrivs att man i väpnade konflikter ska avstå från angrepp som kan förväntas medföra oavsiktliga förluster i civila människoliv och egendom vilka skulle vara oproportionerliga (»överdrivna«) i förhållande till den avsedda direkta militära fördelen med anfallet.

Respekten för grundsatsen är dock ofta klen. Det är svårt att se att insats av vit fosfor i ett område fullt av civila skulle kunna rättfärdigas. Det är också svårt att förstå att insats av kärnvapen skulle kunna rättfärdigas i något annat fall än som respons mot ett kärnvapenanfall. Ändå hotade Nato under det kalla kriget att »som massiv vedergällning« använda kärnvapen vid ett eventuellt sovjetiskt angrepp med överlägsna konventionella styrkor och i dag är det Ryssland som utställer motsvarande hot mot västligt angrepp. Flera stater har deklarerat att de är beredda att använda kärnvapen om de angrips med biologiska eller kemiska medel. Det vore dags för alla att  minska kärnvapnens betydelse genom att acceptera en uttrycklig regel mot första-slag med kärnvapen.

Vi har på våra tv-skärmar sett förstörelsen, lemlästandet och lidandet i Gazakonflikten. Fanns här någon respekt för proportionalitetsprincipen?

Att raketbeskjutning från Gaza av israeliska bosättningar är ett brott mot skyldigheten att inte angripa civila, är ofta påtalat, men att därav skulle följa en rätt till en väpnad intervention resulterande i 1 300 döda, många fler skadade och obeskrivlig förstörelse är ingalunda givet.

Proportionalitetsprincipen utgår från att det finns en rätt till ingripande men kräver att åtgärderna ska vara »rimliga«. Några exempel: Israels omfattande markinvasion i Libanon 2006 bedömdes av de flesta som ett oproportionerligt svar på mindre angrepp i Israel av Hizbollah från libanesisk mark.   Många fördömde Rysslands ingripande djupt in i Georgien 2008 som ett oproportionerligt svar på den georgiska beskjutningen och försök till ockupation av Ossetien.

Barack Obama sade vid ett besök i Israel att om han haft två döttrar i  farozonen för Hamas raketer skulle han inte avstått från att göra allt han kunde för att stoppa raketerna. Kanske skulle han – och Israel –  utan förkrossande krig ha kunnat uppnå det syftet genom att öppna gränserna till Gaza för människor, mat och mediciner i stället för att behandla området som ett straffläger av fångar som röstat på fel parti?

***

För övrigt anser jag att Kartago inte borde ha förstörts.