”Ojämlikheten är vårt största problem”

Ojämlikheten fördjupas i vårt samhälle och om den inte bekämpas kommer inga andra problem av betydelse att lösas. De demokratiska, omfördelande och riskdelande institutionerna behöver förstärkas inte minst för att individers skaparkraft och produktivitet ska kunna nå sin fulla potential. Detta budskap förmedlas numera från de tongivande ekonomiska expertorganen med OECD och Internationella Valutafonden i spetsen.

Men ojämlikheten skadar inte bara ekonomin, utan enskilda människor och själva demokratin. Det är i demokratin vi ska mötas som friska, fria och jämlika medborgare och tillsammans ta ansvar för morgondagen, lyssna till och kritiskt värdera vetenskaperna och bygga verkliga sociala relationer. Ojämlikhetens omfattning och skadeverkningar är många.

I toppen växer förmögenheterna. Det lilla fåtalets resurser blir större i förhållande till alla andras för varje dag som går. I Sverige är förmögenhetskoncentrationen (Crédit Suisse Global Wealth Report, 2019) och andelen superrika bland de största i hela världen (rapporterat i Financial Times). Den uppenbara konsekvensen av detta är att ett litet fåtal personer har möjligheten att köpa andra människors tid och uppmärksamhet. I Sverige finns hundratals individer som kan köpa sig ett litet mediehus eller hyra hundratals jurister, läkare, arkitekter, militärer eller skatteplaneringsexperter för vilket ändamål som helst, inklusive att skydda monopol och marknadsmissbruk, påverka den allmänna debatten och politiska partier, forma den byråkratiska beredningen av beslutsunderlag, samt finansiera och därmed påverka den akademiska forskningen. De parlamentariska besluten går närmast undantagslöst i den riktning som eliten önskar. Folkmajoriteten, däremot, får sällan gehör för sina åsikter i konkreta sakfrågor. Ett anmärkningsvärt exempel är att vinstdrift i skattefinansierad välfärdsverksamhet fortgår trots att en solklar majoritet av befolkningen är emot sedan lång tid tillbaka (”Svenska trender 1986-2020”).

I bl a Jämlikhetskommissionens slutbetänkande, LO:s jämlikhetsutredning och Klass i Sverige kan vi utläsa att inkomsterna i botten har stagnerat. Otryggheten i arbetslivet är utbredd där både långtidsarbetslöshet och daglöneri breder ut sig, liksom arbetslivskriminalitet. Socialförsäkringsskyddet från A-kassa, sjukförsäkring och pension har urholkats. Den alltmer marknadsutsatta bostaden är allt annat än trygg. Otrygghet i vardagen växer, där våld och organiserad brottslighet är påtagligt närvarande för dem med låga inkomster bosatta i särskilt utsatta områden. Utbildning, vård och omsorg av hög kvalitet fördelas alltmer ojämlikt. Skillnaden i hälsa och förväntad livslängd mellan toppen och botten ökar. Såväl den alltjämt ovanliga absoluta fattigdomen som den växande relativa fattigdomen har genomgripande negativa konsekvenser för hälsa och välbefinnande. Produktiviteten stagnerar, deltagande i föreningsliv sjunker, liksom röstdeltagande och anslutningsgrad till fackföreningar. Och bland dem som röstar vänder sig fler och fler till politiska ledare som lovar att magiskt ställa allt till rätta, utan att någon ska behöva betala en krona mer i skatt eller göra någon annan uppoffring.

I mitten stiger inkomsterna och nätdoktorn svarar snabbt på symptom från såväl hösnuva som myggbett. Men här råder hård konkurrens, inte minst på bostadsmarknaden, och pressen är stark, i synnerhet för de kvinnor i tjänstemannayrken som är de mest sjukskrivna med utmattningsdepression. I lönearbetet breder avprofessionalisering ut sig, men eftersom var och en är sin egen lyckas smed så är det väl bara att byta jobb? Men då gäller det att vara anställningsbar och såväl engagemang i andras barn som i fackföreningar eller politik kan vara hinder på vägen. Någon gång om året kan man symboliskt ställa sig på rätt sida om historien, men det är ofta allt. Gärna ett gott samhälle, men först möjligheten till ett nästan skattefritt ISK-konto och möjligheten att välja skola! Här i mitten finns nog en medvetenhet både om hur det ser ut på botten och i toppen, men det är fullt möjligt att socialt distansera sig från båda, inte minst i kraft av den genomgripande fysiska segregationen.

I brist på jämlikhet och verkliga möten är det enda som kan förena människor fiktioner, såsom ”nationen” – en föreställd gemenskap som när ojämlikheten tillåtits breda ut sig inte bygger på mer än erfarenheten av att tillhöra ett hårdnande klassamhälle, som samtidigt förnekas. Inte ens språket förblir gemensamt när den allmänna folkskolan monteras ned och när politiska ledare inte förmår att nå fram med budskap som talar till medborgaren som just medborgare. Ojämlikheten bör kraftfullt bekämpas, för vars och ens skull, för ekonomin och för demokratin. Botemedlen är kända och beprövade. Men utan tryck från botten och en rejäl vindkantring i mitten som kanaliseras till progressiva reformer så kommer mycket lite att hända. En bra början är att se ojämlikheten och att den är vårt största problem.

Markus Kallifatides

En diskussion om ökad ojämlikhet i Sverige kan handla om nationalekonomiska begrepp som toppinkomstandelar, inkomstspridning, lönernas andel av nationalinkomsten eller förmögenhetsfördelning.

Man kan också tvista om vilket basår man ska välja för jämförelser över tid. 1990-talskrisen, med ökade kapitalinkomster och löneskillnader samt sänkta inkomstskatter, blir en vattendelare.

Om startåret är 1960, har ingen ökning i ojämlikhet skett fram till våra dagar, när det handlar om hur stor andel av de totala inkomsterna som de tio procent med de högsta lönerna, toppdecilen, tjänade före skatt. Då låg den nivån på strax över 30 procent, i dag ligger den på strax under 30 procent.

Om utgångsåret i stället är 1980 intjänade det året samma kategori, den översta tiondelen, nästan 25 procent av alla inkomster. Uppgången till i dag med 5 procentenheter kan i så fall beskrivas som ökad ojämlikhet. Samma slags sifferexercis kan utföras kring till exempel löneandelen i procent av nationalinkomsten, och med snarlikt färgade resultat beroende på startår.

Valet av startår är inte bara en fråga om ”siffermassage”. En kortare jämförelseperiod, som börjar 1980, kan vara motiverad om man vill påvisa förändringar över en generation. En längre jämförelseperiod är å sin sida fullt motiverad för den som vill framhålla historiska utvecklingslinjer.

Ytterligare en aspekt på frågan om ökad ojämlikhet är av ett mer politiskt-filosofiskt slag. Enligt en skola kan man, på goda grunder, ifrågasätta värdet av relativa jämförelser, när alla ökar sitt välstånd i en växande ekonomi. Om den fattigaste tiondelen i ett mycket rikt land, har en levnadsstandard som väl överstiger vad den övre medelklassen i ett mycket fattigt land kan drömma om – vad är då värdet i att säga att ojämlikheten har vuxit i det rika landet?

Men relativa jämförelser har ändå hög bärighet, även från ett politiskt filosofiskt perspektiv. Ett fungerande samhälle är inte bara en ansamling av enskilda individer med kontraktsbaserade ekonomiska band till varandra, utan bygger på uppfattningar om samhörighet, en väv av delade värderingar, normer och dygder och i förlängningen också en upplevd ödesgemenskap. Mycket stora och växande ekonomiska klyftor, hur legitima de än må vara, kan riva upp samhörigheten och ersätta den med ressentiment och antagonistiska konflikter.

Men allt detta förbleknar i ljuset av de riktigt allvarliga problem kring ökad ojämlikhet som vårt land genomlever.

Ty läget är nu sådant att i dag försörjs närmare 800 000 individer i Sverige, en sjättedel av den tillgängliga arbetskraften, genom bidrag och sociala ersättningar i olika former. Till detta kan läggas en stor grupp som återfinns i av offentliga medel subventionerade anställningar.

Bland inrikes födda är arbetslösheten cirka 5 procent, medan den är nästan 19 procent för utrikesfödda och mer än 25 procent för födda utanför Europa. Vi har fortfarande det största gapet i sysselsättning i Europa mellan infödda och utlandsfödda. Med ytterligare en parameter, utbildningsnivåer, ökar skillnaderna än mer. Arbetslösheten bland infödda högutbildade är 3 procent, bland utlandsfödda lågutbildade cirka 40 procent.

Situationen är dock värre än vad arbetslöshets- och sysselsättningstal visar. För drygt ett år sedan introducerade Entreprenörskapsforum och professorn i nationalekonomi Johan Eklund ett så kallat självförsörjningsmått, som definierades som en årsinkomst om fyra prisbasbelopp, cirka 186 000 kronor eller 12 500 kronor i månaden efter skatt. Det är en bit under de kollektivavtalade lägstalönerna.

Enligt detta mått når under perioden 1990 – 2016 en majoritet av de utrikesfödda inte upp till självförsörjning. Det betyder att 600 000 utrikesfödda i arbetsför ålder saknade självförsörjning 2016. Enligt en uppdatering från Riksdagens utredningstjänst 2019 hade gruppen utökats till drygt 675 000 personer.

Tidigare har man talat om att det har tagit cirka 4 – 5 år efter invandringsåret för hälften av de utrikesfödda att få sysselsättning (ännu längre tid för kommunplacerade flyktingar). Motsvarande tid för hälften av en sådan årskull att uppnå självförsörjning rör sig om 12 – 13 år. I några av de områden som polisen definierar som ”utsatta” är en majoritet av de utrikesfödda inte självförsörjande efter 20 år i Sverige.

Detta avspeglar sig också i andelstalen för barnfattigdom. Av barn som fötts i Sverige hade knappt 16 procent låg ekonomisk standard, medan andelen bland de utrikes födda barnen var 54 procent.

Den allvarligaste formen av ekonomisk ojämlikhet i Sverige handlar alltså inte om fördelningen av nationalinkomsten mellan det förmenta motsatsparet ”arbete/kapital”, eller om de högst avlönade får en större del av lönekakan eller inte. Den är i stället att allt fler inte ens har en inkomst själva eller att de inte är självförsörjande.

Att denna ökade ojämlikhet och ökade försörjningsbörda dessutom allt tydligare bär på etniska förtecken gör problemet än värre. Det är den samhälleliga motsvarigheten till att i kemin blanda med glycerol med salpetersyra och sedan skaka om.

Thomas Gür

”Allt detta förbleknar i ljuset av de riktigt allvarliga problem kring ökad ojämlikhet som vårt land genomlever.” Så skriver Thomas Gür och upprepar sedan det han redan sagt, nämligen att inkomstskillnaderna ökat, liksom barnfattigdomen, utslagningen, förmögenhetskoncentration och arbetslösheten.

Förklaringen till allt detta utelämnas, nämligen tre decennier av ekonomisk politik inriktad på annat än full sysselsättning, världsledande skattesänkningar och systematisk urholkning av välfärdens och välfärdsjobbens finansiering, avsaknad av bostadspolitik och kommunutjämning, avveckling av statligt styrd folkskola och aktiv arbetsmarknadspolitik. Med ett ord: nyliberalism. Senaste femton åren kryddad med världens mest liberala regler för arbetskraftsinvandring.

En verklig giftcocktail serverad av den svenska högern som trots obrutet parlamentariskt maktinnehav sedan 2006 nu agerar opposition mot det samhälle man själva skapat.

Markus Kallifatides

Jag ser det som att vi är överens om att allt för stor ojämlikhet, oavsett i absoluta eller relativa termer, är skadligt för ett samhälles sammanhållning, även om jag ser än större fara i ojämlikhet mellan de helt utan inkomster kontra de med inkomster, än skillnader i inkomster.

Om höga skatter skulle motverka ojämlikhet borde vi inte ha de problem vi står inför, med tanke på att vi har världens fjärde högsta skattetryck och världens näst högsta marginalskatter.

Jag blir konfunderad av Markus’ skrivning om att de demokratiska institutionerna behöver förstärkas, som jag är enig i, samtidigt som han tycks mena att parlamentariska beslut i en representativ demokrati skulle vara bekymmersamma ifall de går emot vad opinionsundersökningar hävdar att en befolkningsmajoritet anser i en eller annan politisk fråga.

Och ett samhälle där man har möjlighet att välja förskola och skola åt sina barn är ett både jämlikare och bättre samhälle än ett där någon annan gör det valet åt en.

Thomas Gür