Ola Söderholm ljuger

En kille i Aftonbladet hade häromdagen tagit på sig uppgiften att berätta varför Ricky Gervais och Dave Chappelle – båda ståuppkomiker för er som bott under en sten i två decennier – inte är roliga. Att de inte är roliga var redan fastslaget av The Guardian, så premissen var liksom färdig. 

Nå, Gervais och Chappelle är inte inte roliga därför att det de ägnar sig åt är ”politiskt unket”, även om det är just ”politiskt unket”. De är inte inte heller roliga därför att de håller ”låg skämtkvalitet”, vilket ”många” tycker. 

Ni noterar den rungande ouvertyren, eller hur? 

Nej, Gervais och Chappelle är inte roliga därför att de är ”tendensiösa”. 

”Tendensiös” betyder att man ensidigt uttrycker en viss ståndpunkt. Det var alltså här skorna klämde. De två komikerna är för upptagna med att vilja ”vinna debatten”. De ”föreläser” för publiken på ett ”självgott” sätt om att man även får driva med ”transpersoner, funktionshindrade, kortväxta, pedofili och nazism”. Det är därför de inte är roliga. 

Nu blev jag lite nyfiken och eftersom jag bott under en sten i ett decennium fick jag slå upp vem den här killen var. Han heter Ola Söderholm och, visar det sig, är själv ståuppkomiker. På hans meritlista står att han varit korrekturläsare på skvallertidningen Se & Hör, vilket ju faktiskt är lite kul. Men mer relevant är kanske att han är ett av namnen bakom den nu insomnade podden Lilla drevet, en trygg vänsterskojare som Aftonbladet Kultur stod värd för. Nu gör han Stormens utveckling, som tagit sitt namn efter en bok av alla vänstergodingars favoritterrorapologet, Andreas Malm. Malm har också gästat denna – enligt The Guardian säkert mycket festliga – podd, liksom Leninprismottagaren Nina Björk och ordföranden i vänsterns ledighetskommitté Roland Paulsen. 

”Tendensiös”, för att friska upp era minnen, betyder alltså att ensidigt uttrycka en ståndpunkt. Med Söderholms påbyggnad att ”föreläsa” och vilja ”vinna debatten”. 

Låt mig, med detta som bakgrund, i all enkelhet framföra en alternativ hypotes till varför Ola Söderholm och alla andra rättänkande progressiva inte tycker att Gervais och Chappelle är kul. Hypotesen kanske bäst uttrycks så här: Ola Söderholm ljuger, kanske till och med för sig själv, när han bedyrar ”Och det handlar som sagt inte om åsikterna i sig”. Jag vågar satsa mitt djupast gubbiga hö-hö på att det är precis det som det handlar om. 

Och varför inte? Humor är ett helvete. Om man själv, eller ens övertygelser, blir föremål för någon hyfsat talangfull skämtare känner man sig genast naken. Alla de där snygga draperingarna som man klätt sina oklanderligt rättfärdiga åsikter i, faller till marken. Det ädla blir löjligt, principerna blir dogmer och drömmarna verklighetsfrämmande illusioner. Vi har alla varit med om det och varför skulle Söderholm vara av segare virke än någon annan? 

Det fascinerande är något annat. Närmare bestämt den process som föregått att Söderholm satt sig ned och skrivit några tusen tecken för att fastställa det korrekta svaret på varför Gervais och Chappelle är så tråkiga. Sådant kräver ändå en del tankemöda, det kan jag intyga. 

Vad drev Söderholm? Varför var det så viktigt för honom att inte bara slå fast att två gubbar på Netflix är trista, utan också att utarbeta mallen för exakt hur den här kritiken ska formuleras, för att inte bli vanlig, sur politiskt kommissarieverksamhet? 

Antagligen därför att det är vanlig, sur politisk kommissarieverksamhet. 

Och vad driver mig att ägna drygt 3 000 tecken åt Söderholm? Det kan Ola, Andreas, Nina, Roland och de andra säkert reda ut i nästa avsnitt av Stormens utveckling. Jag lovar att bita ihop. 

***

Läs även: Grattis åsiktskorridoren, tio år

Läs även: Det gamla vanliga är förbi