Om att ge israeler svenska pass, Bidens skumrask och Golfströmmen

Måndag 

Antisemitismen har alltid varit den mest fantasilösa och långtråkiga hatklichén, men misogynin kommer inte långt efter. Rapporterna om ytterligare ett metodiskt övergrepp i Indien, mot två kvinnor i Manipur, gör inget för att ändra den slutsatsen. 

En annan likhet mellan antisemitismen och misogynin är att de alltid lyckas hitta nya vägar till acceptans. Efter förintelsen räddade vänsterradikalismen, antikolonialismen, antikapitalismen och amerikahatet antisemitismen. Det fanns alltid ett respektabelt sätt att hålla sitt judehat vid liv, särskilt i de kulturella finrummen. Och när vi importerade judehat från Mellanöstern, blev det ett rasistiskt uttryck för islamofobi att påtala saken. 

Nu har misogynin fått en liknande skjuts, inte minst tack vare transaktivismen. Till och med inom delar av sjukvården har det blivit kontroversiellt att ens kalla kvinnor för kvinnor. En liten, sekteristisk del av HBTQ-världen vältrar sig i kvinnohatande resonemang och rätt breda lager följsamma medlöpare anpassar sig. De som synar korten trakasseras, blir utfrysta och peststämplas. Misogyni beskrivs som tolerans, ungefär på samma sätt som antisemitism beskrevs som frihetskamp bland Palestinaaktivister. Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. 

Två av vår sons kamrater landade sent på kvällen och medan den äldre generationen taktfullt drog sig tillbaka, slog de sig ned i orangeriet. Regnet piskade, som det anstår en traditionell svensk sommar, men de höll ut till småtimmarna. Det var väl Goethe som påstod att ungdom är berusning utan vin. Med vin är den dessutom outtröttlig.  

Tisdag 

Under min korta karriär som löpare blev jag tilldelad 400 meter, antagligen därför att jag var för långsam för verklig sprint och inte tillräckligt uthållig för längre distanser. En fördel var att man inte kan bli varvad när distansen bara är ett varv, men jag kom rätt nära att ändå lyckas med det. Lite så känns det ibland i kampen mot naturen, nu när trädgården får ordentligt med vatten. I dag är i alla fall större delen av häckarna klippta och tistlarna i gräsmattan är borttrollade ett par dagar, tack vare gräsklipparen. 

Israel verkar vara på väg att falla sönder i nästa akt av världspolitik i Sid Vicious anda. Inget är förstås fullt så enkelt som man får intrycket av i svensk press – undantaget är Nathan Shachar i DN – som sällan förmår att ta ett steg åt sidan och kritiskt granska liberala makteliters oförmåga till självinsikt. Men det är trots allt marginalanteckningar när Netanyahu sätter rättsstaten i pant för egen räkning. 

Självskadebeteenden är alltid plågsamma att betrakta, men i just det här fallet öppnar sig ändå en möjlighet. När Kina tog över Hong Kong och britterna inte ville ge Hong Kongkineser brittiska pass föreslog jag att de borde ges svenska pass. Alla trodde att jag skämtade. Om profetiorna om en israelisk hjärn- och kapitalflykt blir verklighet – och mycket tyder på det – borde vi ge välutbildade och företagsamma israeler svenska pass. Det är vår andra chans att ge oss själva ett rejält försteg, men ingen kommer väl att ta mig på allvar den här gången heller.  

Vi har lyft in grillen i ladugården, eftersom det är alltför beklämmande att huka över härden i de passerande skurarna. Min nya grilltermometer gjorde naturligtvis skäl för överpriset och var oanvändbar i 25 minuter, medan den ägnade sig åt en ”programuppdatering”. När den var färdig ville den läsa recept för mig, men ogärna tala om vid vilken temperatur jag borde ta av den hela entrecôten. Våra gäster är väluppfostrade och prisade resultatet, men jag kunde höra kossan råma förnärmat över att inte ha mött ett bättre öde. 

Onsdag 

För att väga upp den vilt glättiga tonen i nyhetsrapporteringen är dagens stora avslöjande att Golfströmmen kommer att sluta strömma redan om två år. Exakt vilka konsekvenserna blir, förutom att de blir katastrofala, är en aning oklart. Det verkar under alla omständigheter ha varit förhastat att plantera fikon, persikor, vin och valnöt här på Sveriges sydspets. 

Vid det här laget har jag lärt mig att inte ifrågasätta undergångsprognoserna, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur det hela ska sluta. Det är de smältande isarna på Grönland som sägs få den varma Golfströmmen, eller egentligen den mer grundläggande havsström som har det mindre exotiska namnet AMOC, att stanna av. Följden blir en stor och hastig minskning av medeltemperaturen på våra breddgrader, kanske med så mycket som tio grader. Men då borde väl isarna sluta smälta på Grönland och snarare börja växa till igen? Och då borde väl Golfströmmen hosta i gång? 

Jag inser förstås att så enkla resonemang bara drabbar obildbara lekmän och jag ber om ursäkt för oförskämdheten. 

Torsdag 

Vi fick tyvärr lov att lämna Susanne och Carl Hamiltons sommarlunch på Stenshuvud alltför tidigt, eftersom vi bara har en bil och våra gäster behöver den. Å andra sidan drog kolsvarta moln ihop sig just som värdparet gjorde sig färdigt för att leda gästerna i en bouleturnering. I vårt klimat kan vad som helst bli en äventyrssport. 

Erland Mårtensson, som annars odlar äpplen här i trakten, har nu bigarråerna mogna. Man köper dem i en kur vid vägen och betalar med Swish. Så här års är de basen i vår kostpyramid och under alla år det förhållit sig så kan jag inte påminna mig att vi fått mer än ett halvdussin oätliga bär, om ens det. Jag begriper inte hur han gör det. Vårt körsbärsträd hade ett bär i år som vettskrämt ramlade av, omoget, antagligen för att jag stirrat på det för mycket. 

Olika regeringsföreträdare ägnar nu dagarna åt att hålla intervjuer och presskonferenser om koranbränningarna, inte för att de har något särskilt att säga, utan för att partipolitiken kräver det. Morgan Johansson försöker som vanligt skära pipor i vassen, hur gles vassen än är. Muharrem Demirok försöker påminna oss om att han finns, genom att föreslå att statsministern ”dricker kaffe” med ”den muslimska gruppen”. Föredömet är Fredrik Reinfeldt, som ”satte sig ned med de här grupperna och tog en kopp kaffe” efter Muhammedkarikatyrerna. Efter fem minuter i P1 Morgon har den där kaffekoppen återkommit så ofta att jag misstänker att ”Murre” är sponsrad av Gevalia. 

Helt otänkbart är det väl inte. Partistödet har minskat på grund av valresultatet och de 1,8 miljarder Centern fick för sina tidningar har mjölkats hårt: förra året plockade partiet ut 184 miljoner. Nu ska en tredjedel av budgeten bort och 25 personer sparkas. Lite extrainkomster är välbehövliga. 

Fredag 

Varmare och sol, men för att uppväga det är luften full av tripsar, eller millimetrar som de säger här nere: små, små kryp som kittlar över hela kroppen. De skördar rapsen utanför fönstret och vi hoppas på att luften klarnar när de är klara. 

Motviljan, i såväl amerikansk som svensk press, att faktiskt rapportera rakt och direkt om Hunter Bidens skumraskaffärer vore rörande, om den inte var så genant. Huvudsaken i nästan varje artikel är inte Hunter Biden, utan att Trumpanhängare tar tillfället i akt att göra det mesta av saken. Det är förstås sant, men detsamma, fast omvänt, gällde och gäller alla anklagelser mot Trump, men i det fallet är den demokratiska opportunismen alltid en bisak. Inte minst New York Times har kört i diket till den grad att det inte längre är lätt att lita på tidningen i de här frågorna. Hunter Bidens tveksamma affärer och kopplingar sopades länge under mattan, samtidigt som påhittade påståenden om Trumps Rysslandskopplingar gavs stort och allvarligt utrymme. När de senare i stora stycken visade sig vara desinformation, delvis från demokratiskt håll, medan de förra inte bara gick att vifta bort, har tidningen försökt vissla och låtsas som om det regnar. Eftersom New York Times är guldstandarden i journalistkretsar handlar det om mer än en enskild publikations tabbar. 

Saken är särskilt nedslående, eftersom Donald Trump bevisligen saknar skrupler och Ryssland bevisligen försöker destabilisera politiken i USA och många andra länder. Läget är allvarligt och riskabelt och just därför är pressens förmåga att hålla huvudet kallt och inte förvandlas till propagandainstrument av särskild vikt. Men mycket lite av rapporteringen nu tyder på att tidigare misslyckanden lett till uppriktig självkritik. 

Det är drygt två år kvar av åttioettåringen Mitch McConnells mandatperiod som majoritetsledare i senaten. Han har låtit meddela att han tänker fullgöra sitt uppdrag och än saknas allvarliga invändningar. Tomheten i McConnells ögon, när han i onsdags plötsligt tystnade i nitton sekunder under en presskonferens och fick ledas ut, var lätt att känna igen för alla som haft en äldre släkting som börjar bli dement. 

Det säger något om det labila läget i amerikansk politik att inte ens en episod av det här slaget leder till förändring. Att byta en person mot en annan ses som en livsfarlig risk: att den tidvis gaggige Joe Biden, 80, ställer upp för omval är förstås det främsta tecknet. Budskapet, som är blodisande, är att personer, inte institutioner, ses som de enda garanterna för något slags förutsägbarhet. 

Lördag 

Flera internationella nyhetskanaler och Aftonbladet gör stor sak av att Christopher Steele, en brittisk tidigare underrättelseofficer, förutspår Putins snara fall. Ingenstans, vad jag har sett, påpekas det att det är samme Steele som stod bakom den rapport om Trumps Rysslandskopplingar som, om man ska vara generös, kan kallas fantasifull och kreativ. Steele kan förstås ha rätt ändå, men ett par rader om källans trovärdighet hade varit på sin plats, när man redan en gång tidigare slarvat med saken. 

Nästa nivå i apokalyps-OS är diskussionen om vilken undergång av jorden som är att föredra. Jonas Thente röstar för en rejäl asteroid, framför en klimatkollaps, i dagens DN. 

Det är fortfarande nästan ingen som talar om att de ”svenska” koranbränningarna till alldeles övervägande del utförs av personer från Mellanöstern och Nordafrika och därför säger rätt lite om eventuell islamofobi bland svenskar i gemen. Till och med Richard Jomshof, som kommer från ett parti som brukar skryta med att tala klartext och att sätta nationens intresse högst, gör sitt bästa för att få koranbränningar att framstå som en svensk folkrörelse. I mina ögon blir Jomshof alltmer kulturellt österländsk för varje bacon- och eldmobiliserande tweet. Snart är han Sveriges motsvarighet till Islamic rage boy och kvalificerad att förvandlas till rondellhund, även om han på goda grunder skulle bli av med posten som ordförande i justitieutskottet. 

Söndag 

Vi ringde lokala barnfamiljer, tog med oss dotter och barnbarn och slog oss ned på stranden i några timmar, eftersom sommaren för ett ögonblick återvände. Priset för det var en parkeringsbot, utfärdad på lösa grunder, eftersom vi stod på samfällighetens mark utan att spärra vägen för utryckningsfordon eller ens skockarna av andra barnfamiljer. Det är visserligen trösterikt att åtminstone några kommunala tjänstemän inte ”arbetar hemifrån”, ens på söndag, men av princip ska jag nog ändå ägna hösten åt att odla mina anlag för outtröttligt rättshaveri. I sammanhanget är det att betrakta som ömsesidig respekt.

* * *

Läs även: Hakelius dagbok: Hollywood var bättre förr

Läs även: Proustläsning är som onani