Om ayatollorna avsätts är det tack vare de iranska kvinnorna
Ahoo Daryaei går rakryggad, med utsläppt långt hår, iklädd enbart underbyxor och bh.
Toppbild: AP
Jag tror att det var i december 1999 som jag såg en utställning av den iransk-amerikanska konstnären Shirin Neshat. Hennes konst visades för första gången i Sverige på Tensta konsthall. Jag minns det så tydligt, för det var första gången i mitt liv som jag blev totalt fängslad av en konstutställning. Det var särskilt hennes videoinstallation Turbulent, som består av en rytmisk musikalisk dialog mellan två videor, som jag aldrig kommet att glömma.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Där stod det etablerade konstnärliga uttrycket i kontrast mot det förtryckta. En man inledde med passionerad sång om kärleken till Gud inför sin uppskattande publik. På väggen mitt emot efterträddes han av en kvinnas svarta ryggtavla mot en tom konsertlokal. Mannen sjöng intellektuellt och bildat en sång av den kände sufisten Jala ed-Din Rumi som levde på 1200-talet medan kvinnan sjöng utan ord. Efter den Islamiska revolutionen 1979 fick kvinnor inte sjunga offentligt i Iran. Mannens sång var historiskt förankrad och rösten var skolad, men kvinnan skrek ut sin sorg och smärta som fick fler besökare än jag att gråta.
Rösten visade inte bara det förtryck och den förnedring som kvinnor utsätts för, utan kunde lika gärna tolkas som ett uttryck för den lilla människans försök att göra sin röst hörd. Videon visade en tydlig bild av kvinnans situation i Iran.
Det har gått 25 år sedan jag såg Shirin Neshats utställning och mycket har hänt i Iran sedan dess. Kvinnorna nöjer sig inte längre med att bara skrika ut sin smärta utan vågar nu protestera offentligt. För tio dagar sedan såg jag en ny film som påverkade mig på samma sätt som kvinnan i Shirin Neshats utställning. Den här gången var det inte en konstnärs skapelse utan den är autentiskt. Den visar den unga kvinnan Ahoo Daryaei.
På filmen kan man se att det är höst i Teheran. Grått och kyligt. Utanför Azad Universitetet passerar människor i varma jackor, kvinnor bär chador vilket är ett tvång i Iran. En del sitter på bänkar och pratar. Men en person bryter av och stör bilden. Det är en kvinna som går rakryggad, med utsläppt långt hår, iklädd enbart underbyxor och bh. Hon sätter sig ett tag på en mur och tittar ut, för att sedan hoppa ner och fortsätta gå runt med samma stolta hållning.
En kvinnas protest mot den islamistiska makten i Iran. Landet där mullorna dikterat att kvinnor ska täcka både kroppar och hår och inte synas. Det är två år sedan den 22-åriga kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödades av moralpolisen i Iran eftersom hon bar sin hijab på fel sätt. En händelse som väckte rasande protester både i Iran och över hela världen. Ändå vågar denna kvinna utanför universitetet protestera genom att inte bara ta av sig sin hijab utan även sina kläder.
Filmsekvensen av kvinnan har blivit viral och sprids över hela världen. Enligt Amnesty ska bakgrunden vara att kvinnan kritiserats av universitetets säkerhetsvakter för att hon bar sin hijab fel och att hennes tröja blivit sönderriven. Senare i filmsekvensen, ser man hur hon grips och förs bort. En talesperson från universitet säger att hon led av psykisk sjukdom och troligen ska föras till mentalsjukhus. Så brukar Iran beskriva de som protesterar. En hel värld undrar om hon lever eller gått samma öde till mötes som Mahsa Amini.
Det är svårt att föreställa sig vilket helvete kvinnor i Iran gick igenom när de förflyttades flera hundra år tillbaka i tiden och betraktas som männens egendom efter Ayatollah Khomeinis övertagande av makten. Jag minns än i dag när Ayatollah Ruhollah Khomeinis flygplan 1979 landade i Teheran. Miljontals människor som hade levt under shahens förtryck välkomnade honom som en befriare. Jag var då 11 år och bodde i Kurdistan. Jag minns mycket väl pappas och farfars upprörda reaktion över att den ”skäggige gubben nu skulle styra landet, det kommer ju bli ännu värre än på shahens tid”. Vi läste varenda tidning. De religiösa fanatikerna var de enda som gladde sig.
Alla iranier som jag har mött under mina 44 år i Sverige säger samma sak: vi ville bara bli av med shahen och kunde inte föreställa oss att det skulle bli ännu värre.
Shahen Mohammad Reza Pahlavi ville modernisera Iran genom att avskaffa feodalsamhället och ge kvinnor rösträtt. Men i hans modernisering ingick inte yttrandefrihet och demokrati. Pahlavis säkerhetstjänst SAVAK fängslade och torterade alla som hade en avvikande mening. Det var bakgrunden till uppslutningen bakom den iranska revolutionen och hyllandet av den skäggige gubben som skulle befria landet från shahen.
Min farbror Ahmet har en egen analys av vad som kommer hända med Iran, ”det var de modiga iranska kvinnorna som avsatte shahen och de kommer att avsätta ayatollorna".
Jag hoppas att farbror Ahmet får rätt.
***
