Om Christoph Schönborn, katter och Audi

Måndag 

I några år hade vi André Franke som lät väderleksrapporten rulla fram i radio med olycksbådande tysk brytning. Han lär numera driva campingplatsen Zur schönen Aussicht i Schleswig-Holstein. I stället har vi Lisa Frost och i veckor har jag funderat på varför hennes röst är så bekant. I dag kom jag på det: hon låter precis som Kalle Stropp, Thomas Funcks jackettklädda gräshoppa. 

”Jag tror att vi kommer att gå ifrån en smartphone-centrerad värld”, säger Ericssons forskningschef Magnus Frodigh – var hittar folk sina namn? – i dagens DN. Lättnaden är kortvarig. Inom tre till fem år kommer techindustrin att ha beordrat oss att bära ”smarta glasögon och headset för förstärkt och virtuell verklighet” i stället. Som om verkligheten inte vore tillräckligt plågsam utan att förstärkas. 

Camilla Läckberg sommarpratade i går och det handlade tydligen om hennes vikt och långvariga kroppsförakt. Båda morgontidningarna nickar och hummar.  

Vi klättrade en bra bit uppför Maslows behovstrappa under några sekel av civilisation, innan vi halkade ned till de första trappstegen – mat, sex, sömn, törst – igen. Något säger mig att trappan är såpad, för vill man ha en lönsam storlek på sin följarskara är det minsta gemensamma nämnare som gäller. Vi blir kvar härnere. Sommar, sommar, sommar. 

Lunch med Janerik och Gunilla. Inte en tråkig minut, men vid inget tillfälle talade vi om kroppen, dess triviala behov och förräderier. Och då är Gunilla ändå läkare. 

Tisdag 

En fågel, möjligen en koltrast, har byggt ett rede i vindan av skarvsladdar som hänger på garageväggen. Tre ägg ligger i redet och jag har inte hjärta att flytta på det, även om sladdarna behövs för häcksaxen. Den helige Franciskus skulle antagligen kunnat lösa problemet genom ett enkelt samtal med fågeln i fråga, men mina övertalningsförsök förblir ohörda. Fågeln pilar i väg som ett skott så snart jag kommer i närheten, därav oklarheten vad gäller sorten. Om det är en koltrast är ruvningsperioden ett par veckor och ungarna finns i boet lika länge till. Vid det laget kommer trädgården att se ut som en regnskog. 

Jag skulle nog kunna låna sladdar av grannen, men om han frågar varför blir jag en lustig historia på bygden, till samtliga stockholmares förfång. (Alla som kommer några mil norrifrån räknas som stockholmare, om ni undrar.) Jag måste helt enkelt bestämma vilken lojalitet som är viktigast: den med djuren eller med stadsborna. Det lutar åt den förra. 

I våras var kardinal Christoph Schönborn på besök i Saudiarabien och hade vänskapliga möten med, bland andra, religionsministern shejk Abdullahtif bin Abdulaziz Al-Shejk. Kardinal Schönborn uttryckte särskilt sin uppskattning för den ”ökade öppenheten” i Saudiarabien, som gör det möjligt för kristna att ”i all tysthet bedja tillsammans och prisa Gud” utan att gripas och åtalas, även om det fortfarande är olagligt att bygga kyrkor i landet. Att avfalla från islam är förstås belagt med dödsstraff. 

Om kardinal Schönborn också träffade Saudiarabiens stormufti, landets högsta religiösa företrädare, med det snarlika namnet Abdulaziz bin Abdullah Al-Shejk, vet jag inte. Inte heller om ett sådant eventuellt möte skulle ha påverkat kardinalens förbindliga humör. Det var stormuftin som för tio år sedan förklarade att ”alla kyrkor på den arabiska halvön måste förstöras”. Vilket inte betyder att stormuftin är främmande för mer liberala tankar på andra områden; samma år förklarade han att tioåriga flickor är mogna för äktenskap. Är de bara väluppfostrade är de ”redo att utföra alla äktenskapliga plikter vid den åldern”. 

Detta bara som en fri association, när jag läser att FN:s människorättsråd ska hålla ett extrainsatt möte om koranbränningar, på initiativ av den islamiska konferensorganisationen, som bland annat har Iran, Saudiarabien och talibanernas Afghanistan bland medlemmarna. 

Vi hämtade S nya kontorsstol på Gärsnäs möbler. I pudrigt rosa sammet och med smäckra armstöd i valnöt ser den mycket distingerad och en aning osedlig ut, som en utsvävande adelsman från ancien régimes sista dagar.  

Onsdag 

För några år sedan importerades det amerikanska uttrycket ”hump day” för onsdag. En rätt bra term för att befinna sig på krönet av veckan. Det tidigare uttrycket lill-lördag saknar jag inte. Däremot pig-lördag, som fortfarande fanns när jag växte upp och en hyfsad andel av befolkningen ännu mindes att pigor brukade ha onsdagskvällen ledig, för att kunna gå ut och dansa. Trots RUT och alla filippinska barnflickor man ser runt Karlaplan, lär uttrycket inte komma tillbaka, tyvärr.  

Till skillnad från många andra yrkesskribenter ligger jag sällan vaken om nätterna och oroar mig för fascismens återkomst, men när regeringen Löfven för ett par år sedan fick riksdagen att rösta för ett kattregister gjorde jag ett undantag. Att hundar folkbokförs är naturligt, men att registrera katter är ett hotfullt kategorimisstag. Statskonst handlar om att balansera ordning och frihet och i just det här fallet trampade lagstiftarna över linjen till frihetens nackdel. 

I dag upptäckte jag ändå en positiv bieffekt av kattfascismen, som tog praktisk form vid årsskiftet: DN kan lista de mest populära kattnamnen. Sigge visar sig vara favoriten i landet som helhet och i de flesta län, åtminstone bland den fjärdedel av katterna vars kollaboratörer till ägare genast har överlämnat alla integritetskränkande uppgifter som efterfrågas. Bland de få undantagen finns Jämtland, där Sally i stället toppar och Gotland, där Selma vinner, strax före Doris. 

Sally betyder ”liten prinsessa” och knappt 4 000 mänskliga svenska kvinnor och fyra ömkansvärda svenska män bär namnet. Det finns även fyra svenska män, förhoppningsvis inte samma män som heter Sally, som bär namnet Doris. Selma, som kommer ur Ossians sånger, är däremot bland människor strikt förbehållet personer som har det åtminstone juridiska könet kvinna. 

Allt detta är förstås mycket intressant, men att utsätta människor för den sortens statistiska rådbråkning är en sak. Att göra det mot katter är oförskämt. De har aldrig gått med på att byta sin frihet mot byråkratisk trygghet. Att tre fjärdedelar av katterna ännu inte förts in i rullorna är i alla fall en aning hoppingivande. Länge leve de laglösa missarna! 

Torsdag 

Om det inte vore för att Rysslands överfall på Ukraina redan kostat 10 000-tals döda, 100 000-tals sårade, oräkneliga övergrepp och kidnappningar och mycket väl kan sluta med att vi alla förintas av kärnvapen, skulle alltihop kunna vara en komedi med Peter Sellers. 

Den ryska säkerhetstjänstens läckor är sällan pålitliga, men inte heller särskilt slagfärdiga. Jag tvivlar på att ryska underrättelseofficerare har fantasi och humor nog att uppfinna de bilder av Jevgenij Prigozjin i olika förklädnader som cirkulerar. Det mest sannolika är därför att de är autentiska. Det säger något om vilka infantila idioter som håller Rysslands – möjligen världens – öde i sina händer. 

Kommissarie Clouseaus förklädnadsmakare, professor Auguste Balls från Nice, skulle vara stolt över Prigozjins spretiga lösskägg, felvända peruker och lustiga hattar. Möjligen skulle han invända mot att Prigozjin bara verkar köra variationer på två teman: krigsherre eller islamist. Kanske finns de svenska sjöbusarna, kineserna och puckelryggarna längre ned i hans utklädningslåda. 

Audi har en märklig sommarannons som varnar för giftiga växter. Tanken – en aning långsökt, i mina ögon – är väl att fyrhjulsdriften kan ta dig ut i vildmarken utan problem, men att du riskerar att få problem när du väl är där. Det säger möjligen något om mina referensramar att jag först trodde att det var marknadsföring av, eller med hjälp av, sinnesutvidgande plantor. Spikklubban, som toppar annonsen, är en känd och i vissa kretsar uppskattad hallucinogen. Lady Hester Stanhope, som under 1800-talets första år bosatte sig i ett övergivet kloster vid Libanonberget, blandade gärna sin tobak med hasch och torkad spikklubba, när hon fördjupade sig i alkemi och astrologi. Hon hade ingen Audi, men väl ett snövitt fullblod, som hon hade för avsikt att rida på när tiden blev mogen för henne att träda in i Jerusalem och hyllas som stadens drottning. 

Den dagen kom aldrig, men jag är inte säker på att det berodde på spikklubban. 

Fredag 

Ett märkligt fotografi i Svenska Dagbladet i dag från Ulf Kristerssons besök hos Erdogan i höstas. Det är Peter Wixtröm som tagit bilden. I förgrunden lunkar de två statsmännen helt alldagligt, men de har just passerat ett led byråkrater och åtminstone fyra av byråkraterna viker sig dubbla, i något slags överdriven orientalisk underkastelse. Så ser det ut, i alla fall, ända tills man tittar lite närmare och upptäcker att de fyra byråkraterna samfällt har böjt sig ned för att plocka upp sina identiska, svarta dokumentportföljer. 

Det blir allt svårare att finna någon verklig exotism i världen. 

Fareed Zakaria har skrivit en intressant kolumn om Ryssland i Washington Post. Om maktstriderna i Kreml vet vi egentligen inget, skriver han, men om det ryska samhället vet vi desto mer: en femtonårig rysk pojke har idag samma förväntade livslängd som en femtonårig pojke på Haiti, ett land utan fungerande styre, drabbat av kolera, undernäring och gängkrig. Trots många högutbildade sker få vetenskapliga och ekonomiska framsteg. Ryska registrerade patent i USA — en erkänd måttstock — har blivit färre och färre och är nu i nivå med Alabamas, trots att Ryssland har en 30 gånger så stor befolkning. Den ekonomiska ojämlikheten i det kleptokratiska Ryssland har ökat snabbare än någon annanstans i världen. 

Vart leder den här ökenvandringen? Zakaria vet inte, men Ryssland är inte bara på väg att förlora kriget, utan hela seklet. 

Min mamma och syster, som var här på besök ett par dagar, åkte i morse och kom fram till Uppsala på eftermiddagen. Värmen är tillbaka. Det firar vi med en jättelik bit entrecote på ben från & Kött i Ystad, ett av allt fler ställen här nere som gör att nästan inget finns att sakna från storstaden. 

Lördag 

Det sägs rätt ofta att Lars Tunbjörks grälla fotografier av svenskarnas vulgära och absurda liv på stormarknader, campingplatser och nöjesfält bär på ett klassförakt. Jag tycker snarare att den typen av kommentarer osar osmält klassnoja: intellektuell medelklass är livrädd att verka snobbig, just därför att den är snobbig. Att skylla Tunbjörk för klassförakt avslöjar egentligen bara att man inte förmår se sig själv i de svenskar som han fotograferade i genombrottsboken Landet utom sig. 

Jag har inga sådana problem. Bilderna handlar trots allt inte om vilka fruktansvärda badbyxor man valt, vilken hemsk brickservering man hamnat på, eller hur mycket plast man kan fylla en husvagn med, de handlar om att det moderna livet i många stycken är groteskt, oavsett var man befinner sig på samhällsstegen. Jag undrar om det inte är just det som sår obehag bland intellektuell medelklass, som har en särskild lust att på DN-vis lägga världen till rätta. Något i Tunbjörk skär sig med deras meritokratiska framstegstro. 

Utställningen av Lars Tunbjörks foton på Fabriken i Bästekille, dit vi åkte i dag, är i alla fall magnifik. Hans fotografier från Sverige får sällskap med ett verkligt deprimerande fotoreportage från Lettland 1997, bilder från Paris modemässa och ännu mer annat. Den pågår ända till oktober och jag kommer nog att åka dit igen. 

New York Times publicerar i dag ett härligt reportage om Uri Geller, den gamle israeliske skedböjaren. Han har byggt ett museum åt sig själv i Tel Aviv, där det mesta helt enkelt verkar vara grejer han rensat ut från garaget, inklusive en Cadillac Fleetwood med några tusen böjda skedar limmade på karossen. Det finns ett slags livsvisdom i artikeln också: den australiensiske magikern Ben Harris berättar om hur han först imponerades av Geller, sedan försökte avslöja honom som lurendrejare, för att nu ha nått fram till en annan insikt. Den unge Harris som försökte avslöja Geller missade poängen, säger den äldre Harris, och poängen är att Geller är en stor underhållare som får oss att ifrågasätta vårt förhållande till sanningen. 

Geller lär ha tagit drygt 30 miljoner kronor per gång, i dagens penningvärde, för att använda sina påstådda psykiska krafter till att hjälpa gruvbolag att lista ut var de ska gräva. Elva bolag ska ha nappat. Man måste böja sig för en sådan talang. 

Jamie, Joakim, våra sydafrikanska vänner Rodan och Maybe, två andra bekanta och Kalle, vår son, började kvällen på Köpmangatan 6, Borrbys egen pangkrog, och slutade den på småtimmarna i vår egen utomhusbar, Hacienda. Mycket post-punk med The Sound som final. 

Söndag 

Naturen sparkar ofelbart i gång gungorna, när karusellerna stannat. Blåsten var, i början av veckan, så plågsam att man begrep att van Gogh till slut skar av sig örat när mistralen legat på ett tag. Det är det oupphörliga ljudet, snarare än vinden i sig, som till sist blir för mycket. Men så snart det blev stiltje fylldes luften i stället av de millimetersmå kryp som ofta dyker upp så här års. Men känner dem krypa på kroppen innan man ser dem. 

En gång för några år sedan så här års köpte vi en uppstoppad svan att ha på matsalsbordet. Den var praktfull, men när vi kom hem såg vi att det kryllade av smådjur på den och vi tvingade säljaren att ta den tillbaka. Han försökte förklara för oss att det inte var ohyra i fågeln, bara dessa satans men helt ofarliga millimeterkryp, som alltid dras till vitt. Vi hade burit fågeln i fria luften. 

Jag trodde honom, men synen av baggarna på fågeln hade etsat sig fast. Nu tvingas vi bjuda på middag utan uppstoppad svan. Det finns ingen måtta på hur torftigt livet kan bli.