Om konsten att sko sig
Efter kulturkanon kommer säkert, som i Danmark, naturkanon. Gissa vem som bör leda den kommittén?
Toppbild: TT
Kulturchefen var skeptisk. Hans min gick att läsa som en öppen bok. Det var i slutet av 1900-talet och jag var ny på Svenska Dagbladet. Vi tog i hand och något sades, varefter han liksom synade mig uppifrån och ner. Dröjde så med blicken i höjd med mina skor. En plötslig trötthet kom över honom, det var tydligt. Första intrycket ska aldrig underskattas.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Slipsar fanns att låna på redaktionen ifall man behövde dryfta något ärende på Operabaren, men åt skorna kunde inget göras, och mina var inte precis handsydda. Inte så att jag kom direkt från skogen, men kanske såg jag ut som en sportjournalist. Inte bra. Något mer från detta möte minns jag inte. Ett fragment bara – som flöt upp när jag läste att min första kulturchef nu ingår i kommittén som ska utse Sveriges kulturkanon.
Tro mig, den mannen har vad som krävs.
Naturligtvis kommer de att misslyckas. Uppdraget är ju omöjligt. Försöka duger, dock. Det fullt möjliga är för amatörer. Förresten är inte själva slutprodukten det intressanta, utan grälen efteråt och idiotförklaringarna. Betänk till exempel vad som händer om någon skulle råka nämna Harry, men inte Moa. Ingen litterär specialoperation där inte, snarare fullskaligt krig. Några av mina vänner på den kanten blev tvärförbannade bara av att se ledamöterna. Det bådar gott.
Kommittékonst är som regel problematisk. Om alla ska bli nöjda och glada brukar det sluta med att ingen blir det, ungefär som i FN, vars konstsamling torde vara en av planetens förskräckligaste. Debila fredsduvor donerade av påven och annat i den vägen, ända ner till Reuterswärds förskoleroliga revolver med knut på. Lägre verkshöjd än så hittar man bara i salen där säkerhetsrådet sammanträder.
Fondmålningens format imponerar – 50 kvadratmeter – men det är väl också det enda. Värre pekoral får man leta efter. Det bjuder mig emot att beskriva skräpet så ni får titta själva när säkerhetsrådet härnäst meddelar en resolution. Konstverket, som skänktes till FN av Norge, är målat av Per Krohg, en av berömda föräldrar luftlandsatt nepo baby med blick för inget särskilt utom slätstrukna altartavlor.
Kulturministern borde sända sin kanonkommitté på studiebesök till FN-skrapan i New York. Från den utsiktspunkten kan allt bara bli bättre.
Nå, nu är ni inte dummare än att ni anar en hake här, en dold agenda, och det är sant. Jag har en plan, vars utgångspunkter dels är att sådana kommittéuppdrag troligen är välbetalda, dels att alltsammans började i Danmark. Det var danskarnas kulturkanon som gav idén till den svenska. Ni minns. Vad som emellertid ännu inte har uppmärksammats, än mindre nått vårt eget vackra land, är projektets fortsättning: Danmarks naturkanon.
Så var det. När de var klara med kulturen fortsatte de av bara farten och listade alla sevärda naturområden, vilket oss emellan är kvickt gjort i Danmark, inklusive alla djur och växter som goda medborgare bör känna till. Lövgroda, mullvad och idegran. Scharlakansvaxskivling och näktergal. Även ullhårig mammut och flyttblomfluga. Ja, och eftersom danskar är danskar gick de för långt och drog in även himlafenomen som solen och Andromedagalaxen. Snö. Man undrar onekligen över hur låg bildningsnivån är, den som ska höjas.
Hur som helst, nu när vi nu har importerat kulturdelen kommer säkert resten också, om än först när litteraturvetarnas inomakademiska stamkrig har klingat av. Vem regeringen då ska utse att sammankalla expertkommittén är inte svårt att räkna ut.
Begrunda fördelarna. Det mångkulturella missmod på smygrasismens brant som är bottensats i varje kulturkanon kan här blomma ut bortom hyckleriets trista begränsningar. Redan i dag präglas drevet mot invasiva arter av en rent ungersk hårdhet. Desto trevligare att vara positiv och lyfta fram det som är svenskt på riktigt. Gullviva. Mandelblom. Kattfot! För att kvalificera sig som svensk behöver man inte känna till kaukasisk jättebjörnloka. För den finns ett särskilt insatskommando.
Ekoxe, däremot, och järnsparv.
Alla som äger ett stormkök och kan uttala Padjelanta utan brytning är välkomna in i värmen. Skulle samerna ändå gnälla om representationen kan man lätt kvotera in både skogslämmel och slaguggla. Knott kanske. Artlistor leder helt enkelt inte till osämja på samma sätt som en kulturkanon gör. Delvis för att ingen bryr sig, visst, men jag anser ändå att saken vore värd besväret.
När kommittén för Sveriges naturkanon presenteras framför tv-kamerorna i Rosenbad ber jag er särskilt lägga märke till mina dyra, nya, blanka skor. Ni vet, man lär sig.
***
