Om ni bara visste hur vi författare har det

Min sångröst och andra förmågor i krogmiljö är inget min revisor har fått i uppdrag att granska; lik förbannat gav han mig nyligen det goda rådet att spendera ett förvisso litet men ändå överskott på ”vin, kvinnor och fruntimmer". Vad menade han med det? Jag orkade inte fråga. Antagligen skriver alla revisorer så till hårt prövade klienter, företrädesvis män, som just har lyckats parera en drakonisk restskatt.  

Om ni bara visste hur vi författare har det. I princip alla inkomster är oförutsedda. Någon dödsföraktande förläggare i typ Turkiet eller Sydkorea får plötsligt för sig att låta översätta någon halvt bortglömd bok, vilket ger en oväntad inkomst i någon mystisk valuta som agenter och banker konvertrar mot rundlig provision, men utöver det är kassaflödet klent. Att skriva nya böcker lönar sig inte. Det tar flera år och idioterna där ute läser bara sina flöden, som det heter. 

Vore det inte för filantropiska redaktörer på tidningar som Fokus hade jag för längesen tvingats leva på bär och kvistar, men jag är inte bitter, alls inte, fastän min tidigare enda riktigt avundsvärda fördel i arbetslivet – att rå mig själv utan chef – nuförtiden utövas av miljontals talanglösa kommunikatörer som ”jobbar hemifrån” i akt och mening att rädda klimatet, vårda sina diagnoser eller vad det nu kan vara.  

Statliga stipendier finns, det ska sägas; språkbevarande kulturpolitik byggd på ersättning för kostnadsfri biblioteksutlåning. Gott så. Lika fullt blir man som professionell praktiker på vårt vackra språk snart som förhäxad av den ouppnåeliga drömmen om att en dag få in vad som på ren svenska heter fuck-off-money. Alla konstnärer delar denna dröm. För de få som lyckas återstår att behålla rikedomen. Det är inte heller lätt. 

Ett sätt är förstås att flytta till ett ställe med lägre skatt, eller ingen alls, men Monte Carlo är inte vad det har varit och skatteparadisen i Västindien kan inte gärna rekommenderas för vuxna. Allt det där går bort. Inrikes migration är heller inget att stå efter, för skatten är ganska likartad i alla kommuner. De få procent som kan vinnas på en flytt, säg från Bräcke till Kävlinge, äts troligen upp av andra olägenheter. 

Sådana flyktfantasier slutar alltid i den vemodiga insikten att man trots allt måste fortsätta skriva, oavbrutet, och eftersom Roger Akelius en gång lärde oss att de enda böcker som säljer i massupplaga handlar om skatteplanering, har jag nu ägnat några år åt att skriva en biografisk bok om Bruno Liljefors – som till råga på allt fick tretton barn med systrarna Olofsson. En fin målare var han också. 

Livets kamerala sidor är inte som konst, förstås, och samtliga läsare är kanske inte enbart intresserade av pengar och sex. Ändå vore det obetänksamt att förbigå den på sin tid famösa flytten från Wigwam, som Liljefors döpte sin egendom i Järna till efter att ha förläst sig på vad som på den tiden hette indianböcker. Vad genren kallas i dag vill vi inte veta. Finansminister Svantesson, som nu i dagarna har ojat sig över att 100 000 svenskar är skrivna på fel adress, sitter i skiten på samma sätt som andra gjorde då. 

Detta hände i nådens år 1910.  

Liljefors tjänade vid det laget så mycket på sitt måleri att han ensam stod för en tredjedel av de totala skatteintäkterna i Ytterjärna socken, men hur det nu var så måste han i något skede ha undrat vad fan han fick för pengarna. Dramats preludier har inte gått att klarlägga i detalj, men att han blev irriterad är uppenbart, och eftersom han då nyligen hade råkat köpa halva Stockholms skärgård begärde han bodelning och skrev sig på Bullerö i Nämdö socken, medan frun satt kvar på Wigwam. 

Det är här finansministern, den otäcka människan, har något att lära. Paniken i Ytterjärna ledde nämligen till att kommunalmännen med stöd av statsmakten iscensatte regelrätt spionage i buskarna för att leda i bevis att konstnären (med kodnamnet Guldfisken) minsann bodde och arbetade mer på fastlandet än i ytterskärgården. Pigor och drängar förhördes och mjölkleveranserna till hushållet granskades med en petimätrisk nit som bara autister och skattespioner kan uppbåda. 

En legendarisk holmgång i diverse domstolar följde, men sedan föll allt i glömska, möjligen på grund av att världskriget snart erbjöd ännu större bekymmer för alla inblandade. Hur alltihop slutade tänker jag inte berätta här, för då vore väl också jag en idiot. Så mycket kan dock sägas, att Bruno Liljefors var en genial konstnär, en av de främsta, samt att man alltid ska göra som revisorn säger. 

***

Läs även: Här gömmer du stålarna om kriget kommer

Läs även: Om konsten att sko sig