Om och om och om och om igen

Draken har sjappat, Jon Snow gränslar hästen och Arya Stark böljar långsamt i väg över havet, på väg mot vad det nu är för vidunder som väntar väster om Westeros. Eftertexterna rullar, »Game of thrones« är slut, världen gråter. Själv poppar jag popcorn. Varför deppa när man kan dra ner rullgardinen? Varför sörja »Game of thrones« hela sommaren, när man kan ägna hela sommaren åt att kolla »Game of thrones«?

Så länge jag minns har jag varit en reprisknarkare. Eller vad man nu kallar en varelse som tvångsmässigt ser samma filmer och tv-serier om och om igen. (Och med »om igen« menar jag inte vartannat år, eller så. Jag pratar frekvenser som får tandborstning att framstå som ett exklusivt event och heroinisterna på Sergels torg att verka måttfulla i jämförelse.)

Redan som 5-åring odlade jag en innerlig, men för statusen i sandlådan lite olycklig, passion för filmen »Den röda nejlikan«. Som tonåring levde jag i ett strängt monogamt äktenskap med »Twin peaks«. De senaste åren har jag till min förvåning blivit mer rastlös, det vill säga jag varvar »Game of thrones« med »Sagan om ringen« – och stundtals »Sagan om ringen« med »Game of thrones« – vilket tyvärr kräver en ännu större uppoffring rent tidsmässigt, men bidrar till en viss breddning av bildningen.

Det senare, alltså bristen på nya intryck, används ju ofta som ett argument mot reprisknarkande. Och visst, man har bara ett liv och det var kanske lite väl att tillbringa sammanlagt 60 dagar av fjolåret framför »Sagan om de två tornen«. Tänk om jag i stället hade, jag vet inte, pluggat franska? Organiserat klimatstrejk? Lärt mig använda diskmaskinen? Om jag ändå hade utvecklat samma relation till böcker – ett område där omläsning betraktas som höjden av högbrynthet och till och med är något kulturjeppar tjänar pengar på att skrävla om i tidningen? Det är trots allt skillnad på knark och knark: Plöja Marguerite Duras fem dagar i veckan – varsågod, här har du ett litteraturpris. Läsa Dan Andersson tills själen osar gammal kolmila – välkommen i salongen. Men vem applåderar min perfekta imitation av Lavskägges vaggvisa i Fangornskogen?

Nå, man är i alla fall inte ensam. 54 minuter av varje lyssningstimme ägnar människan åt låtar hon redan har hört, enligt en musikvetenskaplig studie, vars fynd jag gärna repriserar när omvärlden fnyser åt recitationerna av dvärgen Tyrions drabbande försvarstal (säsong 4). Det lär finnas en tokskalle som sett »The empire strikes back« 102 gånger och en Guinness rekord-dåre som avnjutit »Sound of music« 700 gånger på bio och det finns, faktiskt, psykologiforskare som hävdar att reprisknarkande är bra: Inget, säger de, är så nervlugnande som bristen på överraskningar. Inget är så vilsamt för den oroliga samtidssjälen som avsaknaden av nya intryck. Och inget, skulle jag vilja lägga till apropå »Game of thrones«, tröstar mig mer än vetskapen om att slutet och omstarten befinner sig tio sekunder och en popcornskål ifrån varandra.

Skillnaden mellan livet och konsten är, helt enkelt, reprisknappen.

Och om man nu ska vara ännu mer existentiell, så här bakom nerdragna rullgardiner, skriver ju existentialisten Kirkegaard i »Upprepningen« att »upprepning och erinring är samma rörelse men åt olika håll: erinringen går baklänges, upprepningen framåt. Därför kan upprepningen, om den nu kan ske, göra en människa lycklig.«

Jag fattar inte riktigt vad han menar. Men det tål att upprepas.