Om politikerna vore psykiatriker

Tänk er om våra politiker vore läkare i stället. Det hade varit intressant. Man undrar inom vilken specialitet de skulle göra sig bäst. Knappast psykiatri i alla fall. Det skulle vara besvärligt för dem att lägga upp sina dagar precis som de vill. De skulle behöva avsätta mycket tid för att bestämma vilka patienter de skulle prata med och vilka de inte skulle vilja ta i med tång.

Det är inte alltid lätt att sålla ut alla som inte har rätt värdegrund, om man inte fått den presenterad för sig i förväg i form av en stämpel. Patienterna kanske inte alltid berättar för sin läkare vad de har för mörka tankar.

Som politiker är det viktigt att markera, eftersom man annars riskerar att drabbas av nedsmetning. Man kan inte komma överens om någonting alls med vissa, eftersom man själv drabbas av obehagliga åsikter om man pratar med någon som har sådana. Lite som att man som läkare måste akta sig för att vara för nära någon som lider av en smittsam sjukdom – som till exempel influensa. Man måste skydda sig väl. Sådant är politiker bra på.

Kanske skulle infektionsmedicin vara en lämplig inriktning. Fast det är inte bara virus och bakterier som dagens politiker tror smittar, utan även ord. Det hade garanterat uppfattats märkligt bland läkarkollegorna.

Om ord är smittsamma ligger vi som arbetar inom psykiatrin illa till. Själv har jag träffat en mängd patienter med allehanda märkliga vanföreställningar. Vissa har trott på utomjordingar eller på konspirationsteorier där organisationer samarbetar för att förfölja dem. Jag har tillbringat åtskilliga timmar i samtal med människor som hävdar sådant som att elledningar gör dem radioaktiva, eller som tror att de är Elvis Presley. Jag har samtalat med övertygade rasister. Människor som tror att judarna styr allt och med personer som är gravt kriminella och som mördat andra. Jag riskerar alltså att förvandlas till en antisemitisk, elallergisk, kriminell rocklegendar om jag inte passar mig.

Eller inte.

För en läkare, till skillnad från för våra politiker, är arbetslivet ganska enkelt. Man träffar de patienter som söker vård och så pratar man med dem och kommer överens om vad man ska göra. Man smittas inte av deras åsikter eller handlingar. Vissa patienter gör inte som man säger, men det tar inte läkaren ansvar för. Vissa patienter tycker väldigt konstiga saker som de gärna berättar om, men det leder inte till att läkaren tycker likadant. Vissa patienter vill villkora behandlingen. Ibland är det rimliga förslag från patienten och då kommer läkare och patient överens. Ibland ställer patienten krav som läkaren inte kan acceptera.

Som läkare har man också en hel del professionella möten. Man träffar personer från andra enheter, kanske socialsek-reterare eller handläggare på Försäkringskassan. De har ofta inte alls samma uppfattning som läkaren om hur man ska göra med en särskild patient. Det kan röra till exempel huruvida en patient bör vara sjukskriven eller inte. Möten av det här slaget fungerar på samma sätt. Även om parterna inte är överens om allt, måste man sitta ner och samtala ändå. Det där verkar vara svårt för politiker.

Jag tänker mig att våra höga politiker skulle få det hett om öronen på en läkarmottagning. De skulle sitta och grubbla över om det verkligen var värt att ha de där mötena med en socialsekreterare, som har helt andra uppfattningar än de själva. De skulle förfasa sig över ett antal av sina patienter och göra upp en pakt med kollegorna, så att alla vägrar att ta emot dem.

Ungefär 20 procent av dem, ser det ut att bli.