Om techjättarna avskaffar arbetet så avskaffar vi kapitalet

Att bli glad av eller rädd för AI verkar vara vårens grej. Förra året var kriget i Ukraina grejen, folk preppade och alla paket med snabbnudlar och färdig köttfärssås var slut, ända till sommaren. Innan dess var alla förvuxna gossemän hobby-epidemiologer. Men våren 2023 är det alltså AI som gossemännen med för mycket ledig tid och kapacitet ägnar sig åt, genom att posta olika roliga bilder eller svar som AI-plattformar genererat. Allt blir en spegling av den som ställt frågan, eller gjort körningen. Datorkraftens precision är ännu inte perfekt, det finns buggar och vissa svar bli lappri eller nästan konstnärligt uppmuntrande. 

Sambon gjorde en godnattsaga på 100 ord där Olof Palme figurerar. Det är roligt. Som om en full SSU-ombudsman skrivit det hela. 

Samtidigt är det verkligt (o)roande med gossemännens entusiasm för "den nya tekniken" att de obekymrat utför obetalt arbete åt gigantiska företag, när de leker med företagens prototyper. Vi lär upp maskinerna gratis. Smider våra egna bojor. 

Nu återkommer mönstren från de tidigare årens "grejer". Public service-medier börjar diskutera AI som "hot eller möjlighet". På nätet och debattsidor diskuteras moratorium på sex månader för ny teknik. Likt under coronapandemin, Rysslands krig mot Ukraina, eller flyktingvågen, finns en officiell svensk linje som inte gärna får ifrågasättas. Under åsiktspluralismens fana tas alltid endast en officiell sanning på allvar åt gången. En nationell linje. Som sedan kan skifta snabbt. 

Den svenska öppna stilen är att bejaka allt "spännande" som händer på nätet som oundvikligt och därmed av godo. Eller i varje fall ostoppbart. På det sättet liknar våren 2023:s "AI-bromsare" de tjugotalet kritiker av den svenska corona-strategin anno 2020. Lite eljest, antas de vara. Men frågan de ställer om tekniken, eller egentligen makten, ägandet och politiken är viktig. 

Behöver vi oroa oss för AI? Förmodligen. 

Kan AI leda till ett stort ekonomiskt skifte? 

Ja, men den destruktiva potentialen är mindre än möjligheten till befrielse. Om vi gör rätt saker politiskt. Den stora utmaningen är nog mest existentiell, möjligtvis. 

Går AI att hantera politiskt? Självklart. 

Låt oss börja med det som antas skaka om produktion, arbete och ekonomi.  

Det som hänt är att en delvis ny produktivkraft har uppstått. Detta nya produktionssätt har kraft att i vissa delar omstöpa arbetsmarknaden. Jobb hotas, rent av välbetalda medelklassjobb. Kanske kan till och med uppgiften att skriva åsiktsartiklar som denna skötas med kortkommando och några ingångsvärden, redan till sommaren. Förmodligen kan trista och repetitiva uppgifter som är själsdödande allt mer tas över av maskiner. Bra så. Men som framkommit nyligen görs skitgörat längst ner i den stora AI-fabriken i det globala syd av arbetskraft under dåliga förhållanden. Det är de som tränar upp maskinerna, innan de själva blir arbetslösa.  

Om det nu blir så att många jobb kommer att försvinna finns som alltid ett antal frågor att ställa som rör politik, makt och inflytande, snarare än teknik. 

De som nu driver fram denna utveckling är gigantiska techföretag som Google, Apple och Facebook och lika stora, fast för oss okända, i Kina. Dessa företag ägs av ett fåtal personer, eller ett statsbärande parti utan demokratiska inslag. Både dessa statskontrollerade och privatägda företag riskerar få ännu mer okontrollerad makt som de inte borde ha över oss alla. Man kan säga att om domedagsprofeterna får rätt och miljontals goda jobb försvinner utan att ersättas, riskerar det band mellan arbete och kapital som kapitalismen vilar på att brytas. Dealen var: Välstånd mot arbete. Man kan också säga så här: Avskaffar kapitalet arbetet, måste frågan ställas om inte vi ska avskaffa det privata AI-kapitalet och socialisera deras produktionsmedel? 

Även om samhällsidéer i dag oftare spår en kommande tragedi än en utopi kan jag verkligen tänka mig en värld utan stora techjättar som kapitaliserar på medborgarna, men inte en värld utan medborgare. Om medborgarnas förmåga att försörja sig hotas måste demokratin agera, helst i tid genom reglering. Hela denna AI-explosion genomförs utan kontroll, som ett fullskaleexperiment. Det är som att vi glömt att demokratin har en oerhörd makt om den vill och här måste demokratin sätta ner foten: Människor måste kunna överleva, ja, garanteras goda liv. De frukter i form av effektivitet och befrielse från onödigt monotont arbete som AI och annan teknik genererar måste komma alla till del, så att inte vinsterna privatiseras och alla kostnader och problem vältras över på det gemensamma att hantera. Vi kan inte ha en ekonomi där medborgarna blir onödiggjorda. 

För det första skulle en sådan ekonomi inte fungera, hjulen skulle inte snurra alls och genom historien har tekniska skiften från plogbilen till ångpannan och tryckpressen möjliggjort arbetsdelning, ökat välstånd och kortare arbetstid. Men det är som att "politiken" kring AI helt försvunnit. Vi kan välja hur AI ska implementeras, om det ska implementeras och vi kan välja hur vinsterna ska fördelas. Skulle skiftet bli så stort som vissa tror, kan vi dels reglera, dels beskatta och ytterst socialisera hela klabbet, eller förbjuda det. 

Frågan är hur man lever i en värld där arbetet delvis avskaffas, om det nu skulle gå så. Det borde kunna öka friheten för individerna. 

Hur ska det arbete som måste utföras, exempelvis vård, omsorg och utbildning, som i dag är yrken som lider av stora personalunderskott, organiseras? Om AI rationaliserar vissa branscher borde välfärden kunna dra till sig folk och det skulle lösa den välfärdskris som är under uppsegling. Samtidigt kan också de rena tekniska framstegen på marginalen minska personalbehovet i välfärden, men förhoppningsvis i mindre utsträckning än i tillverkningsindustrin. 

Skulle avskaffandet av många människors sysselsättning och försörjning gå mycket långt måste vi fundera på modeller av medborgarlön och kanske modeller för att fördela det, trots allt, nödvändiga arbetet. Vid en situation där arbetstiden kortas avsevärt för alla, kanske vissa samhällstjänster ska organiseras så även Elon Musk måste göra sina obligatoriska timmar. Mot detta skulle en medborgarlön betalas, som finansieras av de intäkter som de socialiserade eller beskattade AI-produktivkrafterna genererar. 

Det jag försöker beskriva här är att det inte finns några skäl att se domedagen framför oss. Ändras tekniken, kan vi hantera konsekvenserna. Personligen är jag ingen anhängare av medborgarlön, men om arbetet delvis avskaffas måste också vägen till försörjning ändras. 

Försörjningsproblemet kan vi hantera. Det skulle kunna bli något slags lyxig socialdemokrati med evig föräldraledighet, med långt gången jämlikhet och stor arbetstidsförkortning, om vi vill. Det märkliga är att vi i dag arbetar så mycket som vi gör när tekniken borde lett till ökad fritid. Att inte detta perspektiv diskuteras mer än det gör – det vill säga den positiva möjligheten med AI och robotar, om det fördelas på ett annat sätt än att Microsoft, Musk, Google och Kina tar och kontrollerar allt – säger rätt mycket om vår tids bristande politiska fantasi. Du kanske ser framför dig ett slags 1984, men där är vi nog redan, övervakade och scannade i allt vi gör. Den politiska frågan är om framtidens Storebror ska vara vår kollektiva slav i ett socialdemokratiskt drömsamhälle eller herre i ett totalitärt kapitalistiskt helvete. 

Vad ska vi då göra med vår tid om vi jobbar fem timmar i veckan? Ja de flesta vill nog måla en tavla, skriva en roman eller starta ett band och göra musik. Men det gör ju Chat-GPT åt oss, mycket effektivare, menar entusiasterna. Det jag sett komma ur det hela är ofta kul som förströelse, men inte konst. Det är trams. Det är tomt och meningslöst. Poängen med konst, hantverk och skapande är att det är en mänsklig lek, ett sätt att skapa fast vi inte måste. 

Där börjar det existentiella problemet med AI. Vad ska vi göra med vår tid och mänsklighet om maskinerna kan göra nästan allt? Om frihetens rike – som skulle kunna innebära avsevärd arbetstidskortning för alla, möjligheten att leva rika och fria liv i välstånd som är hyfsat jämnt fördelat – blir ett mentalt fängelse? 

I så fall får vi väl slå sönder maskinerna och börja om, eller ta kommandot och skapa något vi behöver och vill ha.

***

Läs även: Är vi säkra på att kapitalismen överlever det här?

Läs även: AI utrotar mänsklig kreativitet