Omöjligt att inte se likheterna mellan Malm och Meinhof

Nästa år är det femtio år sedan Ulrike Meinhof greps. I hennes bagage hittade polisen en pistol, ett par handgranater och en bomb på ungefär fem kilo. Röda arméfraktionen hann mörda 34 personer, innan den packade ihop för gott. Meinhof själv vapentränades av palestinska terrorister och deltog i en rad bombattentat och mordbränder, under de två år hon var aktiv.

Men Meinhof var välkänd långt innan hon var efterlyst. Som vänsterinriktad journalist och intellektuell var hon läst, citerad och ofta kallad till TV-soffor. Övergången från ord till våld var ingen skarp gräns. Hon bytte inte samhällssyn och åsikter. Det var snarare en fråga om vad som skulle ge resultat. Om orden inte fick tillräcklig effekt var det handling som gällde. Det var legitimt att bekämpa kapitalism och imperialism med i stort sett vilka metoder som helst.

Andreas Malm är universitetslektor i humanekologi vid universitetet i Lund. Han började i trotskistiska kretsar, skrev i Proletären, men uppgraderade sig snart till Arbetaren, Dagens Nyheters kultursida och PEN-klubbens styrelse. Han har engagerat sig i det palestinska folket, uttryckt sitt oreserverade stöd för Hizbollah och ägnat stor energi åt klimatfrågan. Vad han kommit fram till sammanfattas i titeln på hans senaste bok How to blow up a pipeline. Det går för långsamt i klimatfrågan, är budskapet. Nu måste det göras saker. Och eftersom huvudproblemet är ”fossilkapitalismen” är det där stöten måste sättas in. Sabotage i stor skala är legitimt och påkallat. Andreas Malm står alltså för ett slags bestyckad version av Gretas ”bla, bla, bla”.

Det ska sägas att Malm envisas med att göra skillnad mellan våld mot egendom och våld mot människor. Leninister – för det är nog i den famnen snarare än i Trotskijs man finner Malm numera – har historiskt inte varit så noga med den gränslinjen. Men låt oss vara glada för det lilla. Å andra sidan är det nästan omöjligt att inte se de många likheterna i ton, resonemang och världssyn som Malm delar med Ulrike Meinhof, just innan hon gav sig ut på sin nya, korta karriär i stadsgerillan.

Meinhof levde inte i ett vakuum. Det gör inte Malm heller. Runt båda fanns och finns en hel ekologi av tyckare och tidningar som dagligen uttrycker liknande ståndpunkter och understödjer tanken på att vi behöver undantagstillstånd och radikala omstöpningar av samhället. Det är precis den grogrund som krävs för att man ska ta sådana steg som Malm förespråkar och sedan, kanske, ett steg till med Ulrike Meinhof.

Är det ändå inte lite märkligt att detta inte diskuteras med aning större allvar?

Nej, det är det förstås inte. Malm har nämligen samma fördel som Meinhof hade på sin tid: coolheten.

Kultur och politik handlar förstås om idéer, övertygelser och principer, men också om status och gängtillhörighet. Och den som sätter åt coola rebeller som Malm och Meinhof, hamnar automatiskt i det småborgerliga töntlägret. De hamnar med frikyrkopastorer som gick loss på Beatles skivor med yxa, Tipper Gore med sin kampanj mot skamlig rockmusik, med rejvkommissionen och prussiluskorna som vill förbjuda graffiti. Att på allvar reagera mot den gryende argumentationen för våldsam aktion i klimatfrågan, är lika skadligt för en radikal image som att uppröra sig över att häktade och dömda gangsterrappare får musikpris av public service.

Det går helt enkelt inte att göra, utan att genast fula ut sig som en kälkborgerlig fjant.

Det som möjligen går an, om man lägger in tillräckligt med brasklappar, är att kritisera Malm för att hans föreslagna våldsväg kan få motsatt effekt och inte leda till en mobilisering i klimatfrågan. Ett rent effektivitetsargument, alltså. Men till och med det räknas som lite skitnödigt i radikala innekretsar.

Bäst, alltså, att bara låta saken bero. Åtminstone tills första bomben smäller.