Onödigt strängt mot Läckberg

I veckan var det dags igen för Helena Granström att tycka till om svenska föräldrar och deras dåliga anlag för barnuppfostran. Hon gör det, titt som tätt, på Expressens kultursidor. Agerar föräldrauppfostrare. Egentligen är hon fysiker, poet, författare.

Den här gången är det Camilla Läckberg som får sin släng av sleven. Minst sagt. »Läckbergs uppfostran bäddar för nya Trump«, är rubriken (21/11).

Det som föranlett artikeln är att Helena Granström sett ett inslag där Malou von Sivers intervjuar deckarförfattaren Camilla Läckberg. Där Läckberg bland annat säger att hon tycker det är viktigt med disciplin och att barnen följer familjens regler. Det barn som inte gör det kan bli utan tv och mobiltelefon under en period. 

Granström höjer ett varningens finger mot denna typ av föräldraskap. Som »gett upp tanken på att ett barn kan uppföra sig väl på grund av verklig respekt gentemot sin omgivning, snarare än baserat på en ekonomisk kalkyl«.

Något som hon menar i förlängningen – ja vad tror ni? – får folk att rösta fram en dominant bebis som Trump. Alternativt beter de sig kärlekslöst mot sina barn. För att återta kontrollen över sina liv, och för att de kan.

Jag har vid tidigare tillfälle reagerat på Helena Granströms infernaliska fördömanden av föräldrar som inte gör som hon. Föräldrar som skickar sina barn till dagis, låter dem besöka lekland trots att de är vulgära, och så vidare.

Problemet med Granström är inte hennes ambition, att lyfta barnets bästa. Jag håller med, och vem gör inte det, att man som förälder vill fostra sina telningar till ansvarstagande, medkänsla och reflektion – inte till lydnad.

Det är slutsatserna som är ohederliga. Exempelvis att ett kortare skärmförbud skulle ingå i en sådan osund och skadlig lydnadskultur. Att det i sig skulle kunna förstöra dina barn. Möjligtvis gäller det omvända.

Hon avslutar sin artikel: »Det finns ett utrymme mellan skrikmetoder och skamvrår å ena sidan, och maktfullkomliga gödkalvar med eget kreditkort å den andra. Det är här människans verkliga mognadsprocess utspelar sig, om vi bara ger den tillfälle att göra det.«

Det är ironiskt att Helena Granström som propagerar för det komplexa i ett människolivs vuxenblivande, skriver med en dogmatikers bläck.

I en replik på en text som Camilla Läckberg skrev på Instagram om Granströms påhopp, erkänner Granström att referensen till Donald Trump möjligen var »onödigt djävulskap«.

Just denna djävulskap är särskilt intressant. Eftersom den numera är så vanlig. Att dra Trump-kortet eller använda samtidens nya modeord: »trumpifiering«.

Något hände när kulturskribenten Per Svensson, rasande i en video, kallade valet av Bob Dylan för en trumpifiering av Nobelpriset.

Ordet som tidigare använts för att beskriva en infantilisering och polarisering av politiken, blev plötsligt ett uttryck för livets jävlighet i största allmänhet.

Jag har alltid förhållit mig skeptisk till modeord. Ord som plötsligt dyker upp och ska användas av alla och envar, trots att innebörden långt ifrån är klar. I stället för att förtydliga resonemang, riskerar de att fördunkla dem, föra fram halvsanningar snarare än sanningen.

Till och med Jimmie Åkesson klagar över en »trumpifiering« av det politiska klimatet. Det säger ju nästan allt.

Nej, Trump har inte alltid ett finger med i spelet.

Här kan du läsa Expressens artikel om Camilla Läckbergs reaktion på Helena Granströms påhopp.