Orbán eller Macron?

– Hur ska Sverige ställa sig?

Inte Liberalerna, Socialdemokraterna, eller Miljöpartiet. Sverige.

Det är det här som gör att den valkampanj vi genomlider just nu har svårt att fästa. Glappet mellan retorik och verklighet är för stort.

Det är visserligen mer tal om de europeiska partigrupperna och om vad som sker i andra europeiska länder i det här EU-parlamentsvalet än i tidigare. Riktigt vad det speglar är svårt att säga. Kanske beror det på att vi, efter 25 års EU-medlemskap, fått en politisk elit som kastat loss från det nationella och knutit an till sina europeiska kollegor. Kanske beror det på att politisk skrämsel blivit poppis och att det är enklare att skrämmas med utländska politiker, som inte är som rediga svenskar. Kanske är det verkligen ett tecken på att svenskar börjar se sig som EU-medborgare.

Men samtidigt är kampanjerna bara fortsättningar på höstens inhemska valkampanj: Centern slåss mot högerpopulismen, Miljöpartiet för klimatet, Socialdemokraterna för sociala reformer, Moderaterna för lag och ordning, och så vidare. Det är främst en fråga om varumärkespositionering. Det märks på att flera av profilfrågorna egentligen inte har att göra i EU-parlamentet, men också på att de försätter de kampanjande partierna i motsägelsefulla positioner.

Centern håller till exempel fast vid idén om decentralisering. De är motståndare till en europeisk superstat. Men hela deras kampanj går ut på att det viktigaste av allt är att stärka de liberala inslagen i parlamentet och då främst Alde, den partigrupp Centern tillhör. Alde står för allt annat än decentralisering. Det spekuleras i att nästa ledare för gruppen blir holländska Sophie in’t Veld, som kampanjar just för ett »Europas förenta stater« och en massiv överflyttning av politisk makt från medlemsländerna till EU. Frankrikes president Emmanuel Macron är Centerns främsta galjonsfigur i det här valet. Hans idéer för EU drar åt samma håll: centralisering och standardisering.

Centern kampanjar alltså stenhårt för att stärka det som de säger sig vara mot i EU, eftersom de fortsätter sin valkampanj mot högerpopulism från i höstas.

De är inte ensamma i en motsägelsefull position. Socialdemokraterna känner sig avlövade om de inte får kämpa för sociala reformer. Så de vill ha ett »socialt protokoll« i EU-fördraget. Det underminerar den svenska modell, där arbetsmarknadens parter har stor frihet, som varit en av partiets grundpelare. De gör det ändå. Vad ska de annars göra?

Det blir på det här sättet, eftersom partierna slits mellan verklighet och ett tänkt ideal. Det tänkta idealet är just ett Europas förenta stater. Själva existensen av ett direktvalt EU-parlament signalerar en gemensam stat. Men verkligheten är den som speglas i frågan som den här texten inleddes med:

– Hur ska Sverige ställa sig?

Den politiska basen och de politiska intressena är helt enkelt i mycket stor utsträckning nationella. Det övertrumfar ofta partipolitiken.

Ett skäl att svenska EU-politiker, från höger till vänster, beklagar brexit är att Storbritannien har varit en viktig allierad till Sverige inom EU. Det oavsett vilken regering britterna för tillfället haft. Svenska nationella intressen och instinkter har i mycket överensstämt med brittiska. Och med undantag för en och annan federalistrusig liberal och någon enveten isolationist, står de svenska partierna egentligen, från den ena kanten till den andra, för en rätt snarlik hållning till EU.

Gärna samarbete, gärna frihandel, men med respekt för nationell suveränitet. Flytta inte riksdagens makt till Bryssel och Strasbourg, behåll beskattningsrätten inom landet. Och så vidare.

Den svenska mittfåran i EU-frågor ligger egentligen närmare »högerpopulism« än superfederalism. Närmare Nigel Farage än Emmanuel Macron. Antagligen både bland väljare och politiker. Men rädslan för att vara i fel sällskap driver partierna att kampanja för idéer de inte står för och som deras väljare inte vill ha.

Om väljarna har svårt att ta EU-parlamentsvalet på allvar har det en enkel förklaring: de som vill bli valda gör det inte heller.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här