Ordet läskig är en kittling och rysning på samma gång
Det tar inte ställning, undviker positioner i sak och uttrycker samtidigt starka känslor.
Toppbild: TT
Min norske vän flyttade till Södertälje. Han köpte en begagnad bil. Den skulle besiktas, det var väl efter ett halvår eller så. Han drog till stationen. Bilen lyftes upp. Killen med den oljeskitiga overallen gick med sin lampa och ett instrument och kom tillbaks och sa:
Det finns ett hål där under. Det ser rätt läskigt ut.
Norrmannen förstod att detta nu inte var riktigt bra. Ett hål är väl aldrig bra på en bil. Men ett läskigt hål? Hur skulle detta tolkas? Som ett hål som i praktiken gör bilen ofarbar? Som ett hål som kan svetsas samman till en rimlig kostnad? Eller var detta kanske bara en besiktningssnubbes försök att fylla kvoten underkända bilar per vecka?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Killen med overallen sa att han inte kan svara, att han inte kan säga. Hålet förblev alltså läskigt i två, tre veckor. Sen visade det sig att det diffusa hos besiktningsmannen hängde ihop med det läskiga i hålet, och att ett läskigt hål var ett hål som var omöjligt att reparera till en rimlig kostnad.
Jag hade ingen tröst och ingen hjälp att bjuda norrmannen, varken vad gällde hålet eller språket. Jag sade att läskig just inte alls förekommer i Finland och att nyanserna är mig lätt gåtfulla. Sen gav jag vännen rådet att skaffa ny bil.
Fast efter denna lilla episod i livet hör jag förstås läskig överallt. Och ser. Ordet infiltrerar olika former av samtal och kommunikation. Det syns i alla medier. Ger det uttryck för en tidsanda? Var det pandemin som gjorde världen mera läskig än förut? Eller Rysslands angrepp på Ukraina?
Läskig förekommer inte i Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok. Jag hittar det inte heller i Svenska Akademiens ordbok. Men i Gösta Bergmans Ord med historia kommer en förklaring. Där lär jag att läskig är gammal stockholmsdialekt och att det kan föras tillbaka på ledskug som betyder otrevlig eller otäck.
Det är något särskilt med ordboksförklaringar. De fyller hålen i ens själ och det som blir kvar och som blir ogjort och olappat är gängse åldersrelaterat slitage och diverse ovälkomna rostangrepp.
Uppspelt av ordboken vill jag därför addera ytterligare en teoretisk dimension till ordet läskig. Och då vill jag påstå följande. Läskig används i Sverige på ungefär samma sätt som numera ordet själv. Den som inte är ensam är själv. Är man själv väljer man sitt predikament, i motsats till den som är ensam och därmed uppenbart oförmögen att hantera sin ensamhet. Om de ensamma är det synd, även om det ännu inte är syndigt att vara ensam.
Det är lite på samma sätt med ordet läskig.
Det används för att slipa kanter, för att mota mörker och för att neutralisera svåra och tunga tankegångar. Det används för att inte göra någon riktigt upprörd eller riktigt förbannad. Den som vill undvika hårda och brutala ord som fruktansvärd, ohanterlig, plågsam eller outhärdlig, ja, den väljer läskig i stället. För om världen är ett brinnande hellhole – varför göra hålet mörkare med hjälp av språket?
Läskig är i sig ett oförargligt ord. Det tar inte ställning. Det undviker positioner i sak. Det uttrycker starka känslor. Det är en kittling och en rysning på en och samma gång. Det är en geléklump på ett slaktarbord.
Och följden är given.
En gång i tiden, det var under världskrigets dagar, sades det att en svensk tiger. Så är det inte längre, inte alls. Nu är läget ett helt annat. Och tigern, ja, den är väl mest ett läskigt djur.
Läs även: Kan du de viktigaste finska orden på S?
