Orealistiskt att förvänta sig rakryggad journalistik i Sverige

Måste man vara vänster för att stanna kvar i värmen som journalist?  

Det hävdade i alla fall USA-korrespondenten Malin Ekman efter att hon hoppat av jobbet på SvD. Jag misstänker att hon har rätt. 

”Rapporteringen om USA — i Sverige liksom andra länder i väst — införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende. Journalister har kommit att ställa sig på en sida i tron om att denna är ’den rätta’ och indirekt bekämpa den andra. Eftersom den ’andra sidan’ betraktas som ’värre’ slätas problem hos den egna över”, skrev Ekman i sitt avskedsbrev. 

Det är märkligt att detta inte generade en djupare debatt om journalistisk enögdhet. Ämnet är viktigt och att en journalist hoppar av sitt jobb på grund av ideologisk styrning från hemmaredaktionen tillhör ju inte vanligheterna.  

Fast vid närmare eftertanke är det inte konstigt att det inte blev så. Vem vill syna sina fel och brister i offentligheten? Inte SVD:s Lisa Irenius, som inte alls känner igen sig i Ekmans beskrivning. Inte bara det, hon säger också att andra på redaktionen inte känner igen sig i saken. 

Visst, det är lätt att vifta undan saken som ett personalärende och tro att felet måste ligga hos den avhoppade korren. Problemet är att Malin Ekman har rätt: Svensk journalistik är över lag väldigt ängslig.  

Man behöver inte gå längre än till Expressens kulturchef, Victor Malms, artikel om avhoppet. Texten är så full av ängsliga helgarderingar om att media inte är ängsligt att det svårt att hänga med i svängarna. Två meningar framträder dock klart och tydligt: 

”Problemet med hennes text är inte anklagelsen, utan att hon inte anför annan empiri än sin egen erfarenhet för att belägga den. Som generell tes om svensk journalistik blir den svag”, meddelar Malm från ryggen på sin höga kulturhäst.  

Verkligen? Själv tänker jag genast på denna tidnings tillträdande politiska redaktör: Sakine Madon.  

2016 frågade hon journalister på Twitter om de varit med om att redaktionen velat tona ner eller undvika ämnen på grund att det kunde gynna SD. De som svarade ja, vilka var en del, krävde att få vara anonyma av rädsla för att bli kritiserade av kollegorna. Madon blev även påhoppad för att hon överhuvud ställt frågan, som om en kolumnists kärnverksamhet inte är att ifrågasätta saker. Ännu mer livat blev det när hon skrev en kolumn i Expressen om saken. Ramaskrina hördes över hela Södermalm. 

I dag är det allmänt vedertaget att hon hade rätt. Rädslan att inte gynna SD påverkade journalistiken så vida pass att man inte granskade viktiga ämnen.  

Ett annat exempel, nu när vi ändå är inne på empiri, är när jag lyckades bli persona non grata på Aftonbladet trots att jag befann mig i Afghanistan.  

Jag var där 2010 för att skriva en bok om vad de svenska soldaterna egentligen gjorde. Intressant med tanke på att fyra man stupat och striderna blev allt hårdare. Som krigskorrespondent och kolumnist på Aftonbladet gav mig tidningen uppdrag att bevaka både det stundande valet i landet samt soldaterna. Men att skriva om en militär insats visade sig inte vara comme il faut, särskilt när jag började ställa frågan om vad som skulle ske om talibanerna tog över makten.  

Drevet kom från vänster och fanbärare som Helle Klein, Åsa Lindeborg och kolumnisten Jan Guillou hakade raskt på. Det tog skruv. 

Mina reportage kom inte in i tidningen. Jag kallades krigshetsare, hjärntvättad och annat tills jag klev av.  Chefredaktören Jan Helin påstod såklart att han inte hade någon aning om varför.  

Även Johan Hakelius, denna tidnings politiska chefredaktör, sa upp sig som kolumnist på Aftonbladet 2016 när publisher Sofia Olsson Olsén började komma med anmärkningar på hans texter.  

Malin Ekman är med andra ord inte ensam.  

Måhända är det orealistiskt att förvänta sig en konsekvensneutral, rakryggad journalistkår i ett land som är så präglat av konsensuskultur som Sverige. Murvlar som vill ha ett av de få åtråvärda fasta jobben inom media måste ju passa in och inte vara besvärliga. Umgås i de rätta kretsarna. Bo på rätt adress. Tycka rätt saker.  

Problemet är att denna likriktning genererar den i mitt tycke ännu värre journalistisk synd: Den är tråkig. En grå massa av samma nyheter, vinklar och åsikter vevas runt till leda från morgon till kväll. 

Få saker sticker ut, samtidigt konkurrerar media om uppmärksamhet, prenumerationer och annonspengar med tiktok, facebook, youtube och allt annat som anses snabbare och roligare.   

Journalistikens bästa konkurrensfördel är fakta serverat med ett gediget hantverk. Därmed är det en gåta att den egensinniga Malin Ekman inte vårdats ömt av sina redaktörer. Men hon kan ju alltid göra som alla andra avvikare och börja skriva här på Fokus. Det är också en form av befrielse.  

***

Läs även: Inte konstigt att det råder brist på officerare

Läs även: Vi lever i en nyviktoriansk era