Orimligt hård källkritik kväver en fri debatt
För några veckor sedan spred SvD, Expressen med flera en förfärlig nyhet: glögg skulle enligt EU inte längre få kallas glögg, om den innehöll annan bas än vin eller druvdestillat, eller hade en kryddning utan dominans av kanel och nejlika. Jag som arbetar med svensk dryckeshistoria gick fullständigt i taket! Glögg har spetsats med sädesbrännvin i sekler och ibland till och med gjorts på öl. Ingefära och pomerans är lika viktiga kryddor.
Nyheten fick en annan vändning när EU-kommissionen lät meddela att det inte stämde. Det visade sig att Livsmedelsverket missförstått allt och spridit felaktig information till Systembolaget – som krävt namnbyte på vissa flaskor. Glögg var inte ens definierat av EU, endast de modernt påhittade begreppen vinglögg och starkvinsglögg.
Nu spreds bilden att glöggförbudet var ännu en EU-myt. Såväl SvD som vi som kommenterat nyheten fick inbankat att vi »borde ha kollat källorna«. Dålig källkritik är förfärligt, särskilt i dag när det finns starka krafter som bekostar ryktesspridning. Men var går gränsen? Går en svensk myndighet ut med något måste en tidning, och än mer en privatperson, kunna lita på detta. Visar sig uppgiften vara felaktig är det myndigheten som borde få förklara sig. Frågan är ju hur Livsmedelsverkets jurister kunde missuppfatta EU-reglerna så till den milda grad? Är de, eller EU:s jurister, inkompetenta? Eller fanns det en avsiktlig luddighet i formuleringen?
Sveriges Radios P1 raljerade i stället över oss som upprörts över de indragna glöggsorterna. »Så klart« var uppgiften om EU:s glöggregel inte sann. Och så klumpade de ihop den med andra myter som »förbud mot lakritspipor, ostkaka och grytlappar« – och fann att det var brittiska EU-hatare som Boris Johnson som stod bakom dem. Men skulle Livsmedelsverket och Systembolaget verkligen ha infiltrerats av EU-fientliga mytskapare? Nja. EU-kommissionens Katarina Areskoug Mascarenhas tyckte att man skulle göra följande test om man hörde att EU ville införa en kontroversiell regel: »Skulle verkligen en svensk tjänsteman [---] vara med och förbjuda glöggen, och sedan stå till svars inför svenska folket? [---] Nej, det här kan inte stämma«.
Om det vore så väl att politiker aldrig vågade göra något dumt och impopulärt. Men EU har trots allt förbjudit beskedligt snus i hela unionen utom Sverige – trots att dödliga cigaretter tillåts. Våra inhemska politiker har under åren infört varieté-, dans- och starkölsförbud, bland mycket annat. Och i Norge är faktiskt lakritspipor förbjudna!
Edwards test lyder: Om du hör ett politiskt förslag som låter för dumt för att vara sant – då är det antagligen sant. Politiker är inte klokare än folk i gemen. De kommer med lika galna idéer om hur du ska leva ditt liv som din chef, din granne eller din mor. Därför är det så viktigt att vi inte bara har proffstyckare, utan debatterande medborgare. Med internet har demokratin blivit bättre.
Visst är det illa när folk retweetar utan att ha kollat källan och när myter blir virala – men det är värre om kraven på källkritik hos gemene man blir så orimligt höga att debatten tystas. En stor dagstidning, myndigheter och seriösa böcker måste kunna brukas som källor för politisk diskussion. Blir det någon gång fel är vinsterna ändå så mycket större än om det samhälleliga samtalet dör.
Men ett oskick borde regleras: på svenska julmarknader säljs på grund av rigida utskänkningsregler aldrig annat än kryddad saft. Detta sliskeblask har de mage att saluföra som glögg och förleda turister från hela världen att tro är den anrika svenska juldrycken. Förbjud.
