Osminkat i Hofors

»Vi har två öron och en käft, nu behöver vi använda öronen bättre.«

Det sa Sören Bergqvist i Hofors i lördagens Konflikt i Sveriges Radios P1, och det han ville lyssna noga på var Sverigedemokraternas väljares snack vid fikaborden.

Sören Bergqvist är vänsterpartist, och vice ordförande i kommunfullmäktige, där han valdes in 1968. I fyrtiofem år har han jobbat på stålverket, så han har ju hört ett och annat fikasnack förut.

Det där om »två öron« sa han med direkt adress till sin egen partiledare [[Lars Ohly]]. Bergqvist var inte imponerad av sin ledares uppträdande under valnatten, när denne vägrade gå in i sminklogen samtidigt som [[Jimmie Åkesson]]:

»Det var stora ord. Jag är inte riktigt van vid det debattläget. Jag tyckte det var dålig stil. Vi måste komma ihåg att det är en massa människor som har röstat på dem. Jag ser dem inte som rasister egentligen. De har varit mina arbetskamrater också!«

Mikael Olssons reportage i »Konflikt« var ett enda långt avslöjande fikasamtal, inte bara med Sören Bergqvist, utan med valräknare, hantverkare, Sverigedemokrater och andra kommunala missnöjesröster i Hofors. Ett lysande reportage.

Nu är Sverigedemokraterna huvudpersoner i sina egna fikasamtal, kan man säga, en sorts metaeffekt av  valresultatet. Men snacken låter inte likadant i Ovaco Steels lunchrum, som över en latte i Stockholm.

Lars Ohlys reaktion var nog ryggmärgsreflexen just i tv-sminket. Han plankade upplägget från Bengt Westerberg i soffan med Ny demokrati 1992. Det var inte klockrent. Westerberg tog en risk på sin tid, Ohly riskerade ingenting.

Lars Ohlys gest i tv-kameran gestaltade ju en rubrik; moderatledarens »Vi vill inte ta i dem med tång«. Men när Ohly passionerat försäkrade att nu skulle v bli ledare i »den anti-rasistiska kampen« lät han faktiskt som en dålig förlorare. Kanske går den retoriken hem på Södermalm även om den floppar i Hofors. Dock, i Hofors ökade  vänsterpartiet med 1,5 procent...

I programmet kom också Sverigedemokraternas lokala stjärnskott, snickaren Stefan Lindström, till tals. Han lät som en hygglig kille med gott anseende i bygden.

Lindströms hjärtefråga var varken invandringen eller islam, det var skolan:

»Det är viktigt att det finns speciallärare och utbildade vuxna i skolan så att mobbade barn slipper gå omkring med en klump i magen.«
Stefan Lindström hade själv varit »stökig« i skolan, och hans barn också. Det dröjde för länge innan de fick hjälp, tyckte han. Invandringen var sekundär, skolfrågorna var viktigast.

Jag undrar hur ett möte mellan Jimmie Åkesson och Lindström, denne nybakade Sverigedemokrat, kommer att se ut i praktiken? Jag tror att partiet har massor av sårade idealister och vettiga människor i sina led.

I sin bok »Folkhemspopulismen« beskriver Markus Uvell Sverigedemokraternas sympatisörer som globaliseringens förlorare. De är människor som inte känner igen sig i »det gamla landet«. Sannerligen inte några extrema åsikter. De gillar inte att Posten stänger kontoren, de nöjer sig inte med den nya valfriheten eller »Friheten« på Facebook. Många  tycker att »det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt.«

Partitoppen är däremot profilerade rasister och nationalister. Det kan ju leda till en intressant förtroendekylfta i framtiden. Missnöjesådran i svensk politik kanske inte alls heter främlingsskräck? Den kanske heter varghat, eller sänk bensinpriset, rädda bruket eller hela Sverige måste leva?

Aldrig förr har svenskarna generellt varit så positiva till invandrare som nu, om man ska tro SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Inte sedan mätningarna startade 1993. Då tyckte hälften av svenskarna att det fanns för många utlänningar i landet, mot 36 procent i dag. En majoritet välkomnar flyktingar, och toleransen ökar också i stort.

När man lyssnar på radio använder man två öron. Det är inte orden som avslöjar en människa, utan tonfallen. Sverigedemokraten Lindström i Hofors lät som en vanlig människa, med unika erfarenheter. Men han lät möjlig att resonera med! Jimmie Åkesson däremot låter alltid bitter, alltid förorättad, alltid som en martyr. Han stänger varje åsikt, blockerar varje fråga. Hans tonfall avslöjar att han till varje pris inte vill ha några samtal.

Jag tror att sprickan i Sverigedemokraterna handlar om tonfall. Bergqvist i Hofors har rätt, vi måste lära oss att lyssna.

***
För övrigt vill jag rekommendera ett annat radioprogram i P1, nämligen Marie Lundströms »Kulturens roll i valdebatten: toppolitiker läser dikt.« Sju politiker tolkade Gunnar Ekelöf. Många avslöjande tonfall, även efter valet.