Övergångsbudget, en önskebudget för M?
Strålskyddsmyndigheten får tillsvidare ingen ny generaldirektör. Moderna museet blir snart utan chef. Försäkringskassan, Svenska institutet och Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps), Statens institutionsstyrelse och Inspektionen för strategiska produkter leds av vikarierande chefer.
Det här styrs av en överenskommelse mellan partierna om en övergångsregerings uppgifter och begränsningar från krisen i början av 90-talet. Rent konstitutionellt är att utlysa extraval det enda övergångsregeringen inte får göra. I övrigt är man överens över blockgränsen om allt en övergångsregering inte bör göra under de veckor man tänkt kan gå efter ett val tills att en ny regering tillträder.
Innebörden är främst att en övergångsregering inte ska komma med politiskt kontroversiella förslag. Inga propositioner, inga lagrådsremisser, inga nya utredningar, inga skrivelser till riksdagen, inga interpellations- eller frågesvar i riksdagen, inga utnämningar av högre befattningshavare och en budget avskalad från reformer men däremot med framskrivningar av det man redan påbörjat, och mer eller mindre automatiska uppräkningar av vissa kostnader.
Bristen på nya myndighetschefer är kanske det mest synliga. Men redan tidigare var regeringen senfärdig i sina chefsutnämningar, myndigheterna kan ticka på och det finns alltid en tf eller ställföreträdare som kan ta över.
En del måste göras, framförallt sådant som är relaterat till internationella förpliktelser och EU-fördrag, men det är inte särskilt kontroversiellt. Förlängningen av insatsen i Afghanistan måste beslutas, och åtgärder som berör EU förankras i EU-nämnden och kan därmed fastställas.
Men allt MP önskat och lovat för klimatet får stå på vänt, som till exempel nattåg till Europa. Socialdemokraternas löfte om en familjevecka får stå tillbaka, det blir inga nya pengar till försvaret, det blir ingen ny bostadspolitik och ingen ny stor utredning om skatterna. Möjligtvis kan frågan om sänkt skatt på pensioner lösas därför att där råder politisk enighet, och skatter måste fastställas före årsskiftet annars försenas de ett helt år.
Budgeten den 15 november kommer att ha ett tak, men antagligen inte utgifter upp till taket. Det ger utrymme för en ny regering att komma med en eller två tilläggsbudgetar under året, om den bara håller sig under utgiftstaket.
Men om nu detta drar ut på tiden, hur illa är det? Det paradoxala är att en konservativ politiker skulle kunna tänkas säga att detta är ju toppen.
1979 blev moderaten Håkan Winberg justitieminister. Han var en hårdför konservativ, beskrevs ofta som en hök. Då var jag kriminalreporter på Ekot och bevakade justitiedepartementet. Men vad fanns att rapportera om?
Några år senare stötte jag ihop med Jonas Hafström, som varit Winbergs pressekreterare, men som nu gjorde diplomatisk karriär och var rådgivare till Carl Bildt. Han påminde skrattande om den tiden:
– Du förstod ju aldrig vad vi höll på med, retade han mig. Hela poängen med vår politik var att göra så lite som möjligt. Så få nya lagar som möjligt. Stoppa Lidbommeriet.
Lidbommeri var det borgerliga skällsordet för alla de nya lagar Socialdemokraterna och statsrådet Carl Lidbom öst över riksdagen. Nu blev det stopp för det. Det finns bra journalistiska arbetsmetoder för att bevaka nya lagar och reformer. Men få mekanismer att fånga upp icke-nyheter.
En konservativ kungstanke är att statens roll ska vara minimal. Staten ska göra så lite som möjligt, och det är ju precis det en övergångsregering gör. En moderat önskedröm är kanske att låta den sitta i 4 år …
