Övergiven av två egon – inte alltid kul att vara kulturbarn

En människa kan faktiskt dö av brustet hjärta, har forskningen konstaterat. Kroppar och själar hänger ju ihop och just denna muskel är en sårbar punkt. Hjärtat är också titeln på Daniel Bergmans självbiografiska bok, om  … ja, vad? I likhet med alla riktigt bra verk kan den läsas på många plan. Ytligast är väl skvallerfaktorn: hur var regissören Ingmar Bergman och pianisten Käbi Laretei som föräldrar? Vilka egenheter hade dämonregissören, hur var han som person, hur trasslade hans tarm? Den som är nyfiken på det får några pusselbitar i sonens bok, ur ett strikt subjektivt perspektiv förstås. 

Hjärtat är en uppriktig berättelse, på vissa punkter mycket utlämnande. Den är också känslig och självrannsakande. I lika hög grad som Daniel Bergman pratar klarspråk om relationen till sina föräldrar, granskar han sig själv. 

Skvallerfaktorn är det minst intressanta i boken, som är skriven i du-form med författarens trettonåriga dotter som mottagare. Han sätter sig ner och skriver eftersom hans dubbla sjukdomar – hjärt­åkomma och MS – gör att livet balanserar på en skör tråd och han vill lämna sin historia vidare. Varje tillfälle då Daniel Bergmans hjärta krånglar kan ha en dödlig utgång, varje behandling är en avvägning mellan goda effekter på hjärtat och dåliga effekter på den neurologiska sjukdomen.

Boken rör sig fram och tillbaka i tiden, mellan barndomens sextiotal, och alla decennierna efter det, fram till nutid. Daniel Bergman beskriver en karg barndom, under vilken han var känslomässigt övergiven av två stora konstnärsegon. Fadern anställer en barnflicka som får bo med babyn och ta hand om honom de första arton månaderna. När hon säger upp sig, eftersom hon känner sig instängd och vill ha möjligheten att själv bilda familj, föreslår Ingmar Bergman helt sonika att hon ska ta gossen med sig och få sin försörjning säkrad. Hon avböjer, flyttar till Italien och får man och fyra egna barn, men kan inte komma över separationen från Daniel och fortsätter att skriva brev till honom i resten av sitt liv. Han är dock kallsinnig, minns ju ingenting.

Det är mycket som är sorgligt i Hjärtat. Men störst intryck gör författarens sökande efter autenticitet. Här finns samma strävan efter ärlighet som hos Knausgård, fast utan dennes koketta drag. Om det är något som Daniel Bergman tycks riktigt allergisk emot så är det människors hyckleri och hunger efter prestige och status. Hans far geniet älskade makten, skriver han. Själv får Daniel Bergman uppmärksamhet på grund av sitt namn och sina framgångar. Ro finner han först när han lämnar filmvärlden och blir ambulanssjuksköterska. I det yrket är tomma gester, falskhet och förkonstling omöjliga. Där finns bara liv och död, avskalat intill det mest väsentliga.

Daniel Bergman förkastar de »masker« och den förställning som han uppfattar att hans föräldrar alltid haft. Hans längtan efter äkthet påminner om ett annat kulturbarns uppgörelse med föräldrarna, nämligen Johanna Ekströms uppväxtskildring Om man håller sig i solen (2012), med de uppburna föräldrarna Pär Wästberg och Margareta Ekström i centrum, vars tillvaro beskrivs som en kuliss. 

Daniel Bergman för fram de äkta relationerna som det meningsfulla i livet. Samtidigt är just dessa något han tampas med. Själv ofta emotionellt avstängd drar han sig (likt modern) undan när någon älskar för mycket. Han har också (likt fadern) en fallenhet för psykologisk grymhet. Samtidigt finns det ett ljus i boken, och det är kärleken till dottern. Den är en gåva han fått av livet, som en otvetydig, fullödig känsla. Många vanliga Svenssons tar den ju för givet. 

Det ska fan vara kulturbarn.