Överväldigad? Det var länge sedan

Jag hade en filosofiprofessor en gång – inte den glättigaste i en redan allvarlig profession – som talade trånande om hur biblioteket i Alexandria brann ned. Han önskade sig något liknande i dag, eftersom det smärtade honom att det blivit omöjligt för en enskild människa att sitta på all världens kunskap. Missnöjet med att inte kunna veta allt, övertrumfade glädjen i att så mycket kunskap finns tillgänglig. 

En ny start. Att befrias från de bojor generationer av lärda smitt åt oss. 

Hans dröm verkade i mina ögon både pueril och banal. Men om jag någonsin kan känna ett styng av förståelse för hans längtan är det när jag kliver in på Metropolitanmuséet i New York. 

Jag vet inte hur många gånger jag varit där, men varje gång upptäcker jag att jag står i ett eller annat rum som jag aldrig sett förut, med konstskatter man sett reproducerade i oräkneliga sammanhang. De har åtminstone femton Holbein, även om Frick Collection, tvärs över gatan och för tillfället stängt för renovering, sitter på hans porträtt av Thomas More och Thomas Cromwell. De har Pieter Bruegels Skördemän, ett halvdussin Vermeer, fler Rembrandt än jag orkat räkna, ett vardagsrum av Frank Lloyd Wright, en hel fasad av Martin Euclid Thompson och ett egyptiskt tempel, uppfört i romersk tid. För att skrapa lite på ytan. 

Det finns andra muséer som alltid kan erbjuda något nytt. Men The Met tar ändå priset. Om man någonstans kan känna vår civilisations hela tyngd, som ett uppfordrande, molande lågtryck, är det här. 

Var i all världen ska man börja? Hur i hela friden ska man hinna med allt? 

Men jag brukar hämta mig rätt snabbt. Tricket är förstås att inte ge efter för den infantila längtan efter omnipotens. Det är själva poängen med att vara del av en storartad civilisation: man kan inte överblicka allt, än mindre styra eller förstå det.  

Jag undrar hur Mets alla andra – närmare sex miljoner om året – besökare ser på saken. 

Kanske inte alls. 

Någonstans läste jag att folk går på museum för att ragga. Miljön är avslappnad, det finns alltid något att tala om och man måste inte stirra varandra i ögonen hela tiden, utan kan mötas genom att låta ögonen vila på samma konstverk. När jag ser mig omkring på The Met en vanlig lördag verkar det vara något av det slaget som pågår. Medelåldern är påfallande ung och här och där framför renässansmadonnor och grekiska urnor pågår något som liknar en parningsdans. Både kvinnor och män mansplainar det de ser för potentiella partners på ett sätt som mest handlar om att berätta vilka de själva är, inte om vem Lucas Cranach den äldre var. Ingen jag ser uppvisar något svårmod över civilisationens kvävande tyngd. 

Det är en svindlande tanke att alla de konstskatter som rövarbaroner, oljemiljardärer, arvtagerskor och bilproducenter skänkt till The Met, till sist blivit ett afrodisiakum. Ett slags överkapitaliserat Tinderforum. Och, förstås, en fond för Metgalans kändisar att visa upp sina senaste designerkreationer. 

Min filosofiprofessor var en utpräglad teoretiker, så jag tror att risken för att han faktiskt skulle sätta eld på KB alltid var rätt liten. Men det gäller ju inte alla med liknande tankar, från Savonarola och franska revolutionärer till talibaner. Ändå undrar jag om inte hotet mot kulturskatterna snarare kommer från dem som tar dem för givna, än från dem som drömmer om att elda upp dem. 

Man vet aldrig vad andra egentligen tänker, men det verkar vara rätt glest mellan de Metbesökare som hisnar av de perspektiv samlingarna öppnar. Få som baxnar under det bokstavligen oöverblickbara utbudet. De är vana från köptemplen och nätshoppingen. Ymnighetshornet är det normala. De bär det med lätthet. 

***

Läs även: "Samisk erfarenhet" für alle

Läs även: Människor är lata och fantasilösa