Oxenstierna snurrar i graven

Axel Oxenstierna hade en särskild plats i hjärtat hos mormor. Och hon såg till att han fick en i mitt också. Jag var ett lillgammalt och vetgirigt barn och under otaliga besök på huvudstadens museer med mormor dök kanslern alltid upp, förr eller senare. Exempelvis på Postverket som han själv grundade.

Mormor berättade hur Oxenstierna byggde upp statsapparaten och ämbetsverken. Hur han grundade ett system där meriter och duglighet, inte vänskap eller frändskap, avgjorde vem som fick ett ämbete. Upp i vuxen ålder hade jag en vag föreställning om att svenska myndigheter befolkades av oxenstiernskt oväldiga och rättrådiga tjänstemän. En sorts anspråkslösa, kamerala riddare i det allmännas tjänst.

Men med stigande ålder och ökande insikter har jag gradvis tappat tron på statsverket. Skälen är flera. Ett är den räcka av skandaler som har svept genom Myndighetssverige: Tillväxtverket, Transportstyrelsen, Fastighetsverket, Sjöfartsverket, Riksgälden, Arbetsförmedlingen med flera.

Men också den ibland häpnadsväckande inkompetens och slapphet som myndighet efter myndighet visar prov på.

Tre axplock:

3 I början av året rapporterades att landets tio största så kallade bilmålvakter tillsammans äger 15 000 fordon. Oförsäkrade, oskattade, obesiktigade och i många fall direkt farliga. De genererar dessutom p-böter för miljontals kronor som aldrig betalas. Bilarna hyrs ut till folk som av olika anledningar inte kan eller vill skaffa en hederlig bil. Men det här är ingen nyhet. Sydsvenskan påtalade problemet redan 2014. Bara i Malmö beräknades då 14 000 bilar ägas av målvakter. Åt denna kriminella verksamhet har ansvariga myndigheter – Transportstyrelsen, Polisen, Kronofogden – gjort  … ingenting.

Regeringen sa i januari att den vill utreda frågan.

3 På liknande sätt tillåter Skatteverket, som sköter folkbokföringen, att hundra personer eller fler registrerar sig på samma adress. Tidningen Hem & Hyra rapporterade häromveckan om några aktuella sådana fall. Skatteverket tror att uppemot 10 000 personer skrev sig på fel adress, bara förra året. I bakgrunden finns organiserad kriminalitet och bidragsfusk. Kaoset i folkbokföringen pekades också ut som ett av de största problemen i Välfärdsbrottsutredningen.

3 Pensionsmyndigheten har i åratal tillåtit oseriösa fondbolag att plundra spararna i PPM-systemet på vad som förmodligen är miljardbelopp. Myndigheten hade ögonen på skojarna i åratal, men agerade först när tidningarna skrev om saken.

Och så vidare.

Men min förlorade respekt för statsförvaltningen beror nog lika mycket på den ängslan och ryggradslöshet jag tycker mig se. Tjänstemännen på folkbokföringen och bilregistret vet att det som pågår är fel. Ändå låter de dårskapen fortgå. Frågar man varför är standardsvaret att de är bakbundna av rådande lagstiftning. Är det så? Det vet man inte, för det prövas sällan. PPM hävdade länge att man inte fick slänga ut fonder från pensionssystemet. Ända tills myndigheten bytte fot och gjorde det. Hur vore det om Skatteverket vägrade att skriva in den hundraförsta hyresgästen i en trea? Eller om Transportstyrelsen sa nej när en människa med två miljoner i obetalda p-böter vill registrera sin tusende bil? Jag anar en förhärskande princip i statsförvaltningen i dag: det är bättre att inte göra något än att riskera att göra fel.

Varför är det så? Jag tror att det kommer ovanifrån. Att politikerna – inte bara den nuvarande regeringen, detta har pågått länge – har utvecklat ett subtilt system för att styra myndigheterna så att det gagnar dem. Jag tänker inte på regleringsbrev och ukaser om den statliga värdegrunden. Nej, snarare på informella kontakter där verksledningarna delges regeringens önskningar och uppfattningar.  Karriärsugna statstjänare lär sig att dechiffrera signalerna. Meriter och kapacitet är bra. Men den tondöve blir inte långvarig som generaldirektör.

Jag undrar om Ann-Marie Begler led av en sådan bristande musikalitet? Om hon rent av var en statstjänare av gammalt, oxenstiernskt snitt? Det skulle i så fall kunna förklara varför socialminister Annika Strandhäll inför en häpen omvärlds förfärade blickar släpade ut Begler på gården och sköt henne.

Regeringen löste då problemet med en verkschef som envisades med att göra det hon fick formella instruktioner om, inte det man egentligen önskade. Den brutala avrättningen hade ytterligare fördelar. Dels placerades ett virtuellt hästhuvud i sängen hos andra höga statstjänstemän. Så går det för den som inte förstår en vink  …   Dels fick det missnöjda folket en hatad fogde uppspikad på torget så att fursten kan två sina händer.

Axel Oxenstierna snurrar i sin grav. Och mormor i sin. Men Machiavelli ler i sin himmel.