På Ahrenbergs tid
Eric Linklater, han med »Det blåser på månen«, gjorde sitt andra världskrig i Italien. Strax utanför Florens kom Linklater fram till ett slott, som tyskarna hade använt. Han tog sig in genom en terrassdörr och stod öga mot öga med Botticellis »Venus födelse«. En ovanligt skicklig kopia, tänkte Linklater, såg sig om och anade sanningen. Överallt stod enastående konst. Det var ingen kopia. Under något skede av kriget har Uffizierna tömts på de främsta dyrgriparna.
Konst på villovägar har en särskild laddning. För tre år sedan spottade Hollywood ut »The Monuments Men«, om ett gäng amerikanska soldater med uppgift att rädda konstskatter från nazisterna. För två år sedan kom »Kvinnan i guld«, om ägarstriden kring Gustav Klimts »Porträtt av Adele Bloch-Bauer I«. Tack vare nazisterna slipper båda filmerna röra vid några tvetydiga känslor. Man vet vilka skurkarna är. Men vad händer när konsten skingras i ett kletigt grummel av småaktiga vendettor och välfärdsstatligt övervåld?
Clara Törnwalls film »Konstsamlaren och katastrofen« är en dokumentär. Här finns inga entydiga skurkar eller hjältar. Kanske inte ens någon som, rent formellt, kan klandras. Just därför får berättelsen ett alldeles särskilt, svenskt skimmer. En skandal i en värld så liten att skandalen kan hållas i strama tyglar av ett etablissemang med gemensamma intressen.
Få minns i dag Theodor August Ossian »Teto« Ahrenberg. Kanske finns en västsvensk ficka av minnen om redarsonen, men det var i Stockholm han ville låta bygga sitt museum. Le Corbusier, som tackat ja till att rita byggnaden, verkade ha bestämt sig för en flytande låda på Riddarfjärden, ungefär i höjd med Kungsholms torg. Vacker var den inte, men det var ändå Le Corbusier. Och innehållet …
Teto Ahrenberg handlade Picasso av Picasso och Matisse av Matisse. Léger och Chagall hörde till bekantskapskretsen. Hans samling höll världsklass. Men allt gick fel. Ahrenbergs sekreterare åkte 1962 fast i tullen med nära 800 000 kronor i handväskan. Valutaregleringen var i full kraft. Det här gick inte an. Det blev rättegång och på det följde ett skattemål. Redan innan skattefrågan utretts i botten utmätte staten konstsamlingen och sålde den på en auktion där gräddan av svenskt etablissemang satt på rad. Moderna museets Pontus Hultén finns där, liksom Nationalmuseums Carl Nordenfalk.
Här, om inte förr, gör solkigheten entré. Det hade redan tidigare skurit sig mellan Ahrenberg å ena sidan och Hultén och Nordenfalk å den andra. Ahrenbergs privatsamling, inte minst hans Matisseverk, som vida överglänste vad Moderna museet kunde visa upp, var en tagg i tassen på Hultén. Föraktet för en rik amatör som Ahrenberg sken igenom. Hultén och de andra hade staten på sin sida. I ett land där både press och rättsväsende är rätt fogliga räcker det långt.
Ahrenberg blev av med sin samling. Matisses »Apollon«, ett betydande verk, hamnade hos Hultén. Men först mellanlandade det hos den schweiziska konsthandlaren Beyeler. Inte ens i proveniensen skulle Ahrenberg få något erkännande, trots att det var han som köpte det, direkt av konstnären.
Törnwalls dokumentär lämnar efter sig en fadd smak av klaustrofobisk, legaliserad korruption i ett samhälle som avskyr allt och alla avvikande. Det är 50 år sedan, med de klibbiga trådarna fäster i nuet.
»Inköp 1968 med bidrag från Moderna Museets Vänner, Gerard Bonnier och Carl-Bertel Nathhorst Vetenskapliga och Allmännyttiga Stiftelser«, står det bredvid Matisses Apollonkollage på Moderna museet. »Proveniens; Galerie Beyeler, Basel, till 1968«. I shopen kan man köpa en affisch av motivet för 105 kronor, kartongrör inkluderat. Exkluderat för evigt är ett konstmuseum, ritat av Le Corbusier med en unik samling, skingrad av svenska staten.
»Konstsamlaren och katastrofen« finns på SVT Play.
