På den goda rasifieringens tid

Kommer ni ihåg den radikala, kaxiga svenska antirasismen? När tjejerna på Rummet tog den svenska kulturscenen med storm, när tidningarna skrev högt och lågt om den svenska järnmalmen som till slut blev till slavbojor. Det ordnades seminarier om vithetsnormer, om den svenska rollen i slavhandeln, om afro-venskarnas utsatta situation och vikten av normkritik och radikal (etnisk) separatism.  Det hela känns onekligen mycket avlägset i dag, men det var faktiskt bara ett par år sedan.

Debatten har rört sig vidare, och i tider som dessa verkar kulturradikalismen rent generellt ha svårt att hävda sig jämfört med de andra, mer alldagliga svenska problem som pockar på uppmärksamheten.

En sak jag tänkt på en del på sistone är att hela denna debatt om »rasifiering«, trots alla sina föresatser, aldrig riktigt ens kom så långt att det faktiskt sade något särskilt användbart om just rasifiering. Termen förtjänar faktiskt ett bättre öde än vad den gavs av Sveriges olika tyckonomer. Behållningen med ordet är enligt mig att det pekar på en mycket grundläggande sanning: »ras«, och mer generellt också etnicitet, är ingenting som bara finns. Det är något som görs, något som skapas av människor och som ständigt måste upprätthållas och vårdas av människor i sin vardag för att det ska fungera.

När jag växte upp i Enköping kommer jag ihåg att jag ibland blev tillfrågad »vart jag kom ifrån«, i princip uteslutande av äldre tanter.  I många fall blev svaret »jag är född i Umeå, men bodde förut i Gävle« uppenbarligen en besvikelse, eller så tolkades det som en lögn. Vid åtminstone ett tillfälle utbrast den paffa damen »nej, du kommer ju från Turkiet!«. Så fungerade saker på den tiden. Vem du var och vart du »kom ifrån«, var i slutändan mycket en fråga om fenotyp. Din tillhörighet, ethnos, satt lite grand i skinnet.

Nu, tjugo år senare, har alla dessa gamla damer i Enköping vandrat hädan. Jag är mycket osäker på om det verkligen är samma regler som gäller i Sverige nu som på deras tid. Förklaringen är knappast att mänskligheten tagit några moraliska sjumilakliv på tjugo år; snarare är det så att fenotyp – hudfärg och utseende – helt enkelt blivit mycket mindre viktigt för att avgöra vem som är en främling och vem som inte är det.

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen påpekade att »skillnaden i dag handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner bilarna« så sammanfattade han ironiskt nog dagens svenska rasifiering långt mer kärnfullt än det dussin radikala afrosvenska kulturkrigare som hållit låda åren dessförinnan. Jag märker det själv, i min vardag.

I dag, för att låna ett uttryck, är det grundläggande attribut folk är intresserade av huruvida du är »kaos« eller inte. Folk som är »kaos« är de som bor i förorterna och inte sköter sig, de som lever på bidrag och bränner bilar, de som har patriarkala värderingar, trasiga hem, och taskig kvinnosyn. De är inte svenskar, för att de ser inte sig själva som svenskar. Kort sagt: »kaos« är den sortens människor som går att läsa om i tidningarna varje dag.

Jag har fortfarande dimmiga barndomsminnen av ett Sverige där folk såg på hudfärgen och direkt drog slutsatsen att jag måste ha fötts i Turkiet. Det Sverige jag lever i i dag är dock ett land där folk ser på min klädsel och hör att jag talar utan brytning och direkt drar slutsatsen att jag måste vara svensk, av den enkla anledningen att jag inte är kaos.

I ett läge där det i princip inte går att ha kontakt med svensk vård utan att anförtro den egna hälsan åt diverse högutbildade och trevliga människor från icke skidåkande länder är det inte längre praktiskt (eller ens önskvärt) att fortsätta sortera folk på samma vis som förut. De nya fördomar som i dag finns på området har (som de flesta fördomar) korn av sanning i sig, och de drabbar – som de flesta fördomar – massor av oskyldiga människor som inte passar in i den mall som fördomen ger för handen. Men de konflikter som ryms här är våra konflikter, och de sociala kategorier de anspelar på är våra sociala kategorier. De är skapade av och för Sverige 2017, och de är avhängiga vår tids sociala och ekonomiska konfliktlinjer. Svammel om svenskt järnmalm i slavbojor är just det: svammel. Det är i vår samtid, inte i vår historia, som dessa kategorier tar form.

Fyra år av postkolonialt navelskådande och separatistiska fikarum, och ändå var det aldrig någon som kom på tanken att öppet och ärligt undersöka hur rasifi-eringen de facto ser ut i Sverige i dag, och vilka ekonomiska och sociala krafter som driver på den. Modet passerar, karriärvägarna sinar, och de antirasistiska kulturarbetarna rör sig vidare mot grönare betesmarker. I dag är det bara en handfull vita män med namn som Åkesson eller Karlsson som tar begreppet på allvar, som dessutom bygger politik på det. Så ser Sverige ut i dag.

Det hela är väl ändå lite ironiskt, eller vad säger ni?