På jakt efter konstnärens fåfänga

En skillnad, föreställer jag mig, mot tidigare generationers författare är förmågan till ironisk distans. Få av oss under sextio skulle utan ett sarkastiskt leende ta till ursäkter som »Jag är en konstnärssjäl« eller »Jag är en skapande människa« när vi har överreagerat på något yttre tryck, tappat humöret, kanske skällt ut någon stackars förlagsanställd eller litterär agent. Den teatrala hyperkänsligheten, en form av fåfänga som särskilt författare i århundraden har upphöjt inte bara till någonting acceptabelt utan till ett eftersträvansvärt personlighetsideal, gick kanske ur tiden någon gång under 1990-talet.

Det är i så fall både synd och skam. Fördelen med det hysteriska konstnärstemperamentet är nämligen uppenbar: det skyddar produkten, eller närmare bestämt produktutvecklingen.

För att ta ett enkelt exempel. Varje gång jag får ett mejl från förlaget på fredagseftermiddagen – och det är alltid, alltid på fredagseftermiddagen – med frågor om exakt när jag tänker lämna in manuset till nya boken, resulterar det i att jag under hela helgen tänker på mejlet i stället för på boken.

Vore jag lite mer rakryggad skulle jag svara: »Jag är en konstnärssjäl och er fråga rubbar mina cirklar. Vänligen avstå ifrån att skicka dessa påfrestande brev.« I stället går jag runt och filar på ett så intetsägande svar som möjligt, ett där jag lyckas förmedla hur stressad jag blir utan att vara det minsta otrevlig.

Det är dumt och det är, rent ekonomiskt, ett väldigt resursslöseri. Hade det varit min specialitet att vårda mänskliga relationer hade jag blivit personalchef någonstans.

Helgerna bör, anser jag, vigas åt indirekt arbete, det vill säga tid då man undviker tangentbordet och låter sitt undermedvetna idissla projektets gång. För människor med hederliga yrken kanske det inte alls låter som arbete utan mer som vila. Det skiter jag i. Författandet är en bisarr syssla där man får mer betalt ju bättre man är på att ljuga, tjusa och manipulera folk till att tro på sagor. Det underlättar om man så länge boken skrivs lyckas suggerera sig själv.

Nej, efter att ha tillbringat ännu en helg med uselt humör, dålig sömn och fruktlösa försök att koncentrera mig på olika vägskäl i bokens växande intriglabyrinter har jag infört en ny regel. I fortsättningen ska jag tänka: »Vad hade Ranelid gjort?« och agera därefter. No more mister nice självironiker.