På Öland finner jag tröst

Här ska försökas att icke skrivas så värst om the old moi, om än jag befinner mig i personligt katastrofläge: i en vattenläckande, fuktskadad och troligen asbestos gammal kåk, full med mer eller mindre värdefulla böcker och konst. Något är snott, annat har mystiskt tillkommit och bragt i oreda.

Men natur och kultur är läkande, och med det senare avses varken Eurovision, Taylor Swift eller religion. Utan det fagra landskap och den kultur som vårdas och blomstrar på Öland. Faktiskt i hela länet, enligt Per Dahl i Axess med rubben ”Ingen klagar i Kalmar”.

Senast körde jag min vackra veteran-Volvo till Ölands museum Himmelsberga. Vernissage för min kamrat konstnären Örjan Wallerts farmor Sigrid Roos af Hjelmsäter-Wallert (1890-1972). Blotta namnet på denna dam är poetiskt. Så ljuvlig denna soliga dag med massor av blomster var! Att därtill få fika med Örjans käraste Lill-Marit Bugge, träffa parets hund Kjell-Barbro. Då trillade ännu fler plus- och pusspoäng in.

Att som Ölandsbladets konstkritiker Anders Marell (13/5-24) jämföra Sigrid med Lotte Laserstein (1898-1993) är inte helt fel. ”I några avseenden och i olika intensitet finns tydliga likheter. Båda damerna var ungefär jämnåriga och genomgick samma tidens förändringar. Båda skolades strängt i en ’akademisk’ målerikultur och skapade tidigt sina i dag klassiska verk – det är nog inte en slump att den oljemålning av Sigrid Wallert som finns i Moderna Museets samlingar är tidig, från 1925.”

Sigrid var en tid gift med Axel Wallert, alltså Örjans farfar, även han konstnär som bland annat målade under utsmyckningen av Stockholms stadshus. Och som Örjan nyligen rekonstruerade, men det avbröts tyvärr av kostnadsskäl. I alla fall: Örjans son Tore är även han konstnär, bosatt i Berlin. Och mångkonstnären Lill-Marits son Victor är begåvad på sitt eget sätt. Arv och miljö i skön förening.

Ständigt detta Berlin och resande (eller flykt) i Europa av frejdiga fruntimmer, med eller utan herrsällskap. Sigrid tillbringade sin konstnärstid när hon inte bodde i sin kvarn i öländska Äleklinta i bland annat Italien, vars Medelhavsljus påminner om det på Öland, ”Nordens Provence”. Hon gick från ny saklighet till impressionism och använde flera olika material. Olja, gouache, akvarell. Figurativt, ibland bara ur minnet, i flykten. På Himmelsberga märks en skimrande minnesakvarell med en hjord getter rusande över en brant, målad med bedårande fart och fläkt. Som ett fotografi, fast festligare och fartigare.

Den ingifte familjemedlemmen i andra generationen, Karl Gunnar Holmqvist, skriver i programbladet att Sigrid ville fånga känslan av Öland. Blandningen av alvarmark, odlingslandskap och Kalmarsund. Av vardagliga sysslor som att volma hö och kärva havre. Precis som Karl Gunnar har jag själv fina minnen av att få åka hölass efter häst på 60-talet. Ett åldrandets lindrande hågkomster.

Sigrid Wallert-utställningen pågår till och med 30 juni i år. Och ända till första september hänger där öländska klassiker med ovan nämnda Laserstein, Per Lindekrantz, Helge Johansson, Vera Nilsson, Sigfrid Södergren, Nils Kreuger, Margareta Linton och Per Ekström.

Vidare finns ett oräkneligt antal gallerier och utställningar i slott (Solliden!) som i koja (Lennart Sjögrens lada i Byxelkrok!) över hela ön. På Borgholms stadsmuseum finns bland annat verk av min släkting Axel Lekander. Vad vi brukar kalla ”på Småland”, där ståtar Kalmar slott med en utställning om häxor, och Kalmar konstmuseum är alltid värt ett besök. Ett i år något mindre men ändå konst- och kulturevenemang är reggaefestivalen Öland Roots, nu kallat Öland Roboots, 10-14 juli. Carlas café i Näsby håller i gång som vanligt med god mat, öl och vin, konserter, kvisskvällar och fotoutställning. 

Nej, jag är inte lejd eller i sold som propagandist för Öland och Kalmar län. Är mest i ett dagermanskt behov av tröst. Samt smått smittad av en viss dos vänskapskorruption och skryt.

***

Läs även: Hälsofascismen tvingar oss till värre saker än att banta

Läs även: Avhoppad klimataktivist vänder på steken