På rätt väg.

I slutet av juni skrev Antonia Ax:son Johnson, Viveca Ax:son Johnson, Jenny Lindén Urnes och Cristina Stenbeck en artikel på DN Debatt där de starkt argumenterade mot könskvotering. Mångfaldsarbete, skrev de, handlar om mer än bara kvinnor och män.

Slutsatsen? Att staten inte bör lägga sig i äganderätten.

Det var något lustigt över hela artikeln. Alla fyra är företrädare för stora svenska företag eller företagsgrupper. Alla fyra har ärvt sina positioner. Alla fyra har varit framgångsrika i sitt arbete.

Därmed blir de på något sätt beviset på att kvotering fungerar. På att kvinnor som får chansen i många fall gör något riktigt bra av det. På att människor växer med uppgiften.

För hur ska man egentligen bli en bra styrelseledamot eller en duglig företagsledare, om man aldrig får chansen att inneha den positionen?

För att få till en förändring är det också viktigt att hålla frågan om jämställdhet levande.

Mikael Dambergs förslag om könskvotering av börsbolags och statliga bolags styrelser är vältajmat. Så här på hösten, när valberedningarna ska påbörja sitt arbete med att fylla styrelserna med folk, finns en poäng i att påminna om att de ska anstränga sig lite extra för att hitta kvinnor.

Men i övrigt är det ändå bäst om politikerna håller fingrarna borta. Rent principiellt för att ägarna själva bör få bestämma över sina bolag. Mer praktiskt för att könsfördelning i styrelser mest är en symbolisk fråga. Hur många män och kvinnor som sitter i styrelsen säger egentligen inget om jämställdheten i företagen.

Men det finns en annan anledning att säga nej till kvotering.

Låt männen njuta av sitt övertag så länge de kan. För förändringarnas vindar blåser snabbt.

På gymnasiet läser fler flickor högskoleförberedande program och när de tar studenten har de högre meritvärden. År 2015 hade 39 procent av kvinnorna mellan 25 och 44 år minst en treårig eftergymnasial utbildning, att jämföra med 25 procent för männen. Det kan jämföras med siffrorna för 1990, när kvinnor och män utbildade sig i samma utsträckning.

Samma tendens ser man i flera länder – men i Sverige sticker kvinnorna ut lite extra.

En större andel av kvinnorna tar också högskoleexamen. Och sett till antalet licentiats- och doktorsexamina, där männen länge varit fler, så minskar skillnaden. I mitten av 1980-talet var andelen kvinnor som doktorerade 24 procent; i dag är motsvarande siffra 47 procent. Professorer är fortfarande oftast män, men på övriga befattningar är könsfördelningen förhållandevis jämn.

Att fler kvinnor än män utbildar sig är ingen nyhet, men gapet växer för varje år. Därtill tar kvinnor kliv framåt inom näringslivet.

Av det totala antalet chefer i näringslivet är 36,5 procent kvinnor. Enligt Svenskt Näringslivs Ekonomifakta är kvinnor överrepresenterade som chefer i kommuner och landsting. I privat sektor är de färre, men gapet minskar.

Och viktigast: bland nytillsatta chefer är andelen kvinnor lika stor som andelen kvinnor bland de anställda.

Vi kommer inte att ha jämställda styrelser över en natt, men det är inte långt kvar. Var så säker.