På väg bort från huvudstaden släpper maskhållningen.
Det var i skymningstimmen i oxveckornas tid. De klev på direkttåget från Stockholm till Göteborg. Sex upprymda ynglingar, fyllda av en kvardröjande kick.
– Hörde ni det där om kläderna? sa en trådsmal pojke. Han var på sin höjd 17 och hade en yvig ljusblå näsduk i kavajens bröstficka och en mörkblå nål i kavajens slag.
En stilig ung man smällde av ett varmt leende, han såg ut att vara gruppens centralfigur. En elegant ung kvinna hängde upp sin pälsjacka.
– Vi blev utsedda till riksdagens bäst klädda partigrupp.
De var politiskt engagerade ungdomar på väg hem från huvudstaden. Själv hade jag precis plockat fram en roman. Den handlade om en stor, bullrig, dysfunktionell fransk familj och var mycket välskriven. Jag har aldrig inbillat mig att jag har något emot sorlet från hängivna ungdomsförbundare, men valår och regeringsbildning hade kanske satt spår. Den här skaran skulle dock inte få hindra mig från att läsa min bok. Ändå lutade jag mig försiktigt fram och låtsades knyta min vänstersko medan jag kastade ett öga på vad som stod på 17-åringens partinål.
De här var unga kristdemokrater.
De var Ebba med Ebba. Hade träffat henne. Var eniga om att hon var ett socialt geni. En av dem sa att hon hade lagt ut en bild på sig själv och Ebba, och nu skulle någon knäcka ihop av avundsjuka. Den stilige frågade de andra vad de tyckte om resan. Skulle de fortsätta att komma på KDU-möten? Det skulle alla. Han med partinålen knöt näven i en sammanbiten glädjeyttring. En av tjejerna borstade damm från kavajen, en storväxt kille reste sig upp och rätade ut slipsen.
Jag försvann in i min bok. Vid Laxå bad den stilige han med partinål att skänka honom sin påtår.
– Varför det?
– För att jag ser för jävlig ut, vill inte visa mig i Bistron så här.
Något hade hänt med hans skjorta. Han packade upp en nyinköpt och gick in på toaletten. När han kom ut var hans leende osäkert.
– Lite somrig, är den inte det? sa han.
– Snygg, sa en av kvinnorna.
– Går den att ha nu?
– I sommar blir det perfekt.
Den smale med partinålen utbrast:
– Almedalen!
De började spinna drömmar.
– Jag ska inte dricka i Almedalen, sa en av tjejerna.
Hon berättade om någon som det hade gått dåligt för i Almedalen, någon som hade druckit tre stora stark.
– Det var så sorgligt, jag ska aldrig dricka.
– Men vad räknas som att inte dricka då? sa han med partinål. Är det när man blir full?
Nu började de bekänna dryckessynder. En hade varit helt borta en gång, en annan hade druckit absint – 69,9 procent – det skulle han aldrig göra om. Att inte dricka, enades de om, handlade om att aldrig tappa kontrollen.
När tåget susade förbi Töreboda erkände den stilige att han var bonnig längst inne i själen och började vällustigt ljuda västgötska ortsnamn: Timmersdala. Tidaholm. Hjo.
– Vad brinner du för? frågade han med partinål den stilige. Jag ska nominera dig till ordförande.
– Sjöfarten, sa den stilige. Det är det mest miljövänliga av alla transportsätt, men ändå släpper 300 fartyg i världen ut mer än samtliga bilar.
Han hade jobbat på sillfabrik, och på flera båtar, och hans pondus växte. Och vid det här laget, när dessa ynglingar hade lämnat huvudstaden och rollidentifikationen med den politiska kulturen allt längre bakom sig, hade jag helt glömt bort min franska roman.
