På valfrihetens pottkant

Slavoj Žižek, den speedade slovenske kändisfilosofen, har i ett av sina mer minnesvärda resonemang analyserat europeiska toaletter. Traditionella tyska sådana, där avföringen hamnar på en liten platå för inspektion innan den sköljs bort, speglar enligt honom en reflexiv filosofisk tradition. Franska toaletter, där allt försvinner så kvickt som möjligt, är däremot typiskt för en revolutionär kultur. Anglosaxiska (liksom svenska) toaletter utgör slutligen ett pragmatiskt mellanting. Så länge det är på detta vis, menar Žižek, är allt tal om ideologiernas död förhastat.

Resonemanget undergrävs något av att åtminstone den traditionella tyska toaletten är på väg att bli ovanligare även i Tyskland. Saknad av lika få, förmodar jag, som de som saknar den tyska filosofiska idealismen. Hur som helst kommer jag att tänka på Žižeks dasshegelska analys när jag undersöker utbudet av toaletter i en svensk VVS-affärs webbkatalog. Ideologi eller ej, vad jag har att välja mellan är ett stort antal svenska modeller i olika prisklasser som alla förefaller ungefär likadana.

Ändå tänker jag att det måste finnas skillnader. Jag känner en plikt att informera mig, en plikt att fatta ett aktivt val, eller åtminstone att skaffa mig illusionen av ett aktivt val. Det sistnämnda hade varit lättare om jag fått välja bort klassiska tyska modeller och gärna även japanska, sådana som sprutar vatten och pratar med en. Och ja, om inte annat så är detta evinnerliga varuväljande naturligtvis ideologi, en beklagligt dominerande sådan. I det stora hela avskyr jag valfrihet. Jag önskar att jag snarare än i en bostadsrätt hade bott i en hyresrätt där en fastighetsskötare hade kommit och bytt ut toafanskapet mot en ny toalett utan närmare specifikationer. Men just det var ett val jag inte hade.

Varenda gång jag befunnit mig på en krog i Stockholm den senaste månaden har personerna vid bordet bredvid pratat om val av köksinredning, val av polska hantverkare, et cetera. Det är långt ifrån någon ny iakttagelse, men vi lever i ett samhälle där folk snarare än att skapa nya grejer lägger all energi på att riva ut gamla och välja ut andra att byta dem mot. På toppen av en labil världsekonomi och i mitten av en trolig bostadsbubbla ägnar man sig åt att slå ut mellanväggar. I förbigående sagt är ett samhälle utan mellanväggar även ett samhälle där man uppenbarligen inte behöver vare sig plats för bokhyllor eller »ett eget rum«, och vem vill leva i ett sådant? Jag får känslan av att befinna mig på ett sjunkande skepp, med öppen planlösning. På Titanic hade man nog varit glad över fler rejäla mellanväggar.

Min gamla toalett fungerar för övrigt utmärkt. Den har visserligen ingen spolknapp längre, så jag var tvungen att ta av locket. För att spola drar man nu i en gul plastgrej. Men det är en detalj. Ingen gäst värd att besöka mitt hem skulle ha synpunkter.

Anordningen är i bekvämlighet och hygien överlägsen dem som många kungar genom årtusenden stått ut med. Nej, skälet till att byta ut den är att jag överväger att flytta. Och jag byter hellre toalett på eget initiativ än förnedras av att få nödvändigheten av det påpekat av en parasitisk mäklare. (Nämnde jag att jag önskar att jag bodde i en hyresrätt?)

Jaja. Jag kollar på en prisjämförelse­sajt och väljer den toalett som flest andra har valt. Så mycket för individualism. Valfrihet är ändå bara en halv frihet. Riktig frihet handlar om att kunna göra det oväntade, eller kanske göra ingenting alls. Men inte om att välja mellan färdiga kommersiella alternativ. Toalettklotter har mer med frihet att göra än vad badrumsrenovering har.