Påfallande ofta kommer anklagelser om gubbighet just från begynnande gubbar

Fredag 

Jag är inte säker på att jag skulle bjuda Syriens nya herrar på middag om tillfälle gavs, trots att alla försäkrar oss om att de är mer välartade än ögonläkaren al-Assad. Det är alltid en aning oroväckande med människor som bär automatvapen lika obesvärat som om de vore promenadkäppar. Å andra sidan gav inte heller al-Assad ett särskilt förtroendegivande intryck. Hans veka haka och tättsittande ögon tydde på en lömsk och förslagen karaktär och familjebilderna vi nu får se på en al-Assad i poolen, endast iförd tangatrosor, gör inget för att bättra på hans anseende. 

Det är svårt att veta vad de islamistiska rebelledarna bär i badet, om något, och deras skägg kan mycket väl finnas där just för att dölja veka hakor, men vi måste väl ge dem en chans. Om det för den skull är klokt att förklara att de inte längre är terrorister, något som det redan börjat talas om bland hoppfulla västerlänningar, är en annan sak. En sådan metamorfos låter nästan lika mirakulöst osannolik som den som Quentin Crisp en gång använde som boktitel: ”How to become a virgin”. 

Det bästa sättet att ta reda på om de här herrarna faktiskt är möjliga att bjuda på middag numera vore att fråga deras fruar. Om fruarna är fria att komma på middag först och delta i ett normalt, trevligt samtal utan att gömma sig bakom olika skynken och sjok, kan vi utgå från att Syrien har en chans. Om inte gör vi klokt i att avvakta. 

Det är för övrigt nästan alltid klokt att döma män utifrån deras fruar. Det är till exempel så jag vet att Johan Rabaeus, vår kanske störste nu levande skådespelare, också är en människa av avsevärda mått. Att han nu, äntligen, får läsa Nyårsklockan av Tennyson i direktsänd television på tolvslaget är bara en seger av många, sedan han blev ett med Camilla Thulin.  

Lördag 

”Snoop Doggs och Dr Dres gubbhiphop går vilse i dimmorna”, är rubriken som Mattias Dahlström, 48, satt över sin sågning av det nya albumet Missionary i dagens DN. Sannolikheten för att jag, 57, kommer att lyssna på skivan är liten, så jag lägger mig inte i diskussionen om konstverkets kvalitet. Men jag kan inte låta bli att notera att Snoop Dogg, 53, bara är marginellt äldre än Dahlström, även om Dr Dre är rena Metusalem med sina 59 år.  

Påfallande ofta kommer anklagelser om gubbighet just från begynnande gubbar, kanske i något slags föregripande syfte, eller rent av som besvärjelse. ”I sina värsta stunder är Missionary bara en förvirrad påminnelse”, skriver Dahlström, ”om hur besvärligt det kan vara att bli äldre och förlora greppet om vad som är en bra idé och vad som bara är desperat opportunism”. Jag undrar om den formuleringen verkligen är riktad till Snoop Dogg och Dr Dre. Kanske är den snarare ett rop på hjälp. 

Jag har ingenting emot att politiker och statstjänstemän hushållar med de medel som de så girigt lägger beslag på och en aning skämtsamt kallar ”gemensamma”. Det finns förstås otaliga badhus, verksamhetsstöd och kommunala informatörer som vi skulle ha klarat oss mycket bättre utan. Men när DN:s Susanne Nyström i dag deklarerar att hon är stolt över att utländska gäster till ”världens snålaste land” bjuds på kanelbullar och alkoholfri cider i konferenshotell vid Arlanda, påminns jag om det Elizabeth Taylor en gång konstaterade: ”Ett problem med människor som inte har några laster är att de ganska säkert har en del irriterande dygder”. 

Det vore tråkigt om Nyström tvingades ligga vaken om nätterna, plågad av sin oro att våra folkvalda tävlade i att bjuda utländska gäster på allt ”finare viner, mörare filéer och exklusivare delikatesser”. Men är omsorgen om Nyströms sinnesro verkligen skäl nog att sprida bilden av Sverige som ett land helt utan smak, fantasi och kultur, men med många irriterande dygder? 

Det är möjligt att den genanta bilden är sann. Varför skulle annars Dagens Nyheter vara vår största morgontidning? Men desto större skäl att dölja våra handikapp, även till priset av några ”gemensamma” kronor. 

Söndag 

”Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull”, skriver profeten Jesaja. Det var på den tiden endast Gud hade makten att tvätta bort våra synder, en förmåga som nu delegerats till den amerikanske presidenten. 

De dagliga beskeden om nya och kommande benådningar är en sällsynt ljuspunkt i den annars dystra rapporteringen från Amerika. Donald Trump har lovat att benåda så många av dem som stormade Kapitolium som han kan komma undan med. Joe Biden har benådat sin son och har redan tidigare benådat tusentals amerikaner som fällts för marijuanainnehav. Nu diskuteras det om president Biden i förväg dessutom borde benåda tjogtals personer som skulle kunna råka ut för juridiska konsekvenser under den nye presidenten. 

Jag tycker att det är en utomordentlig idé i ett land som på senare år plågats av oförsonlighet och stingslighet och bara i år fått utstå två mordförsök på en presidentkandidat och 322 skolskjutningar. Kanske är det rent av en nödvändighet: utan benådningar kommer snart varje amerikan att vara dömd för något de hittat på under koleriska utbrott. Det skulle i sin tur ha katastrofala följder för ekonomin, undantaget kriminalvårdsbranschen.  

Det allra bästa vore att de två presidenterna, i ett slags barmhärtighets-battle, fortsatte sina benådningar till dess att alla de nästan två miljoner amerikaner som sitter i fängelse är frisläppta och varje medborgare besitter åtalsimmunitet. De positiva konsekvenserna är nästan oöverblickbara. Behöver, till exempel, detta nya, från synd förlösta amerikanska folk skyla sig med kläder, eller kan det återgå till den naturliga ordning som gällde för Adam och Eva, före syndafallet i Edens lustgård? 

Om så, skulle enbart intäkterna från de ökade turistströmmarna till det oskuldsfullt nakna USA mer än väl kompensera för det ekonomiska bortfall som oundvikligen skulle drabba Amerikas drygt 1,3 miljoner advokater och ett okänt, men säkerligen ännu större, antal kriminalvårdsadministratörer. 

Måndag 

Jag överväger att, för att visa god vilja, göra en donation till fonden för president Trumps tillträdesceremoni av samma magnitud som Amazons Jeff Bezos och Facebooks Mark Zuckerbergs, som vardera skänker en miljon dollar. Jag undrar bara om president Trump kommer att notera mitt bidrag på 0,01 öre, vilket – med en generös avrundning uppåt – för mig motsvarar den andel av respektive förmögenhet som de båda entreprenörerna donerar. 

Kanske kan jag skicka med ett trevligt och uppmuntrande kort. 

Tisdag 

Svenska bröllopspar blir – till skillnad från engelska som vigs i enlighet med Book of Common Prayer – aldrig upplysta om att de inte får ingå äktenskap oöverlagt och lättvindigt, utan endast vördnadsfullt, diskret, genomtänkt, nyktert och i gudsfruktan. Men inte ens anglikanska bröllopspar tillhålls att tänka på pensionspoängen. Det gjorde däremot Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmson när han för nio år sedan gifte sig med den 31 år yngre kampsportaren Jonathan Salminen. 

I själva verket var pensionen, enligt Babsan själv, det enda han tänkte på. Salminen och Babsan har, bedyrar artisten, aldrig varit mer än bästa vänner och äktenskapet kom enbart till för att Babsans pensionspengar inte skulle ”försvinna” i det fall han dog i förtid. Salmninens flickvän var införstådd. Men nu är Babsan och Salminen ändå på väg att skilja sig, rapporterar båda kvällstidningarna.  

Skälet är oklart, men det är trots allt parets ensak. Däremot är det ett tecken på den svenska journalistikens förslappning att ingen av kvällstidningarna tar reda på det som rimligen är ett allmänintresse: vad kommer nu att hända med Babsans pensionspengar? Han är bevisligen inte död ännu, för Aftonbladet får tag på honom på flyget till Thailand. 

Kommer pengarna att ”försvinna” om Babsan, Gud förbjude, under sitt Thailandsbesök oavsiktligt dricker glykol, eller råkar ut för en av de dödliga massagesessioner vi läst om på sistone? 

Det är gott och väl att Babsan inte ingick sitt äktenskap oöverlagt och lättvindigt, utan med en föredömligt fast blick på sina pensionspengar. Men vad var poängen med det, om han efter mindre än ett decennium skiljer sig, utan en tanke på desamma? 

Den här sortens inkonsekvens bland dem som borde vara samhällets föregångsmän, uppmuntrar de hafsigaste sidorna hos allmänheten. 

Onsdag 

Jag undrar om Kontantupproret, den förre rikspolischefen Björn Erikssons lobbyingorganisation till kontanternas försvar, ångrar att de redan delat ut Kontantpriset för 2024. Priset består av 20 000 kronor i kontanter och går till någon som främjat användningen av kontanter i samhället. Årets vinnare, Riksförbundet FUB:s sektion för medlemmar med intellektuell funktionsnedsättning, är säkert värda sitt pris. Icke desto mindre fattades jurybeslutet innan nyheten kommit att Bashar al-Assad med 21 olika flygningar skickat två ton kontanter till Moskva, innan han själv följde efter. 

Jag tvivlar på att någon under det gångna året, eller ens de senaste decennierna, gjort en tydligare markering till kontanternas försvar. Kanske är det möjligt att dela ut ett hedersomnämnande i efterhand? 

Torsdag 

Aftonbladets anonyma källor i den granskning av arbetsmiljön på Djerf Avenue – som drivs av Matilda Djerf, ”en av de mest inflytelserika personerna i den svenska och internationella influencervärlden” – har givits namnen ”Stina”, ”Alexandra” och ”Anna”. Företagets verkställande chef heter Pernilla Bonny. 

Jag antar att det är möjligt att Aftonbladet bytt kön på sina källor för att skydda dem ytterligare, men det är osannolikt.  

Apropå det är en majoritet av prästerna i Svenska kyrkan sedan 2020 kvinnor. Två av tre nyvigda präster under de senaste två åren var kvinnor. Samtidigt kunde Försäkringskassan förra året slå fast att Sveriges farligaste yrken, mätt i risken för långtidssjukskrivning på grund av stress, var kyrkoherde, präst och diakon. Tidningen Vision kunde nyligen berätta att risken att hamna i arbetsdomstolen vid en tvist med arbetsgivaren är betydligt större om du är anställd av Svenska kyrkan. Fallen då anställda får en stor summa pengar mot att de lämnar sin tjänst, har blivit så vanliga inom Svenska kyrkan att det kallas ”utköpssjukan”. 

Det är märkligt att så få av alla de som känt sig kallade att kommentera arbetsmiljön på Djerf Avenue undviker att se större samband av det här slaget. Det är hög tid att ta itu med den toxiska femininitet som verkar ha fått fritt spelrum på vissa arbetsplatser.  

***

Läs även: Folket är inte att lita på längre

Läs även: Överväldigad? Det var länge sedan