Palestina har avvisat alla sina möjligheter
Kan det någonsin bli en hållbar fred mellan Israel och Palestina? Bara om Palestina har ambitionen, skriver Thomas Gür.
Det palestinska folket är tveklöst förloraren i kampen för att skapa en egen stat på det tidigare brittiska Palestinas territorium, där i dag den judiska nationalstaten Israel återfinns sedan 75 år.
Den förlusten är också det viktigaste hindret i vägen till en varaktig fred mellan Israel och Palestina. Och då avses med ”Palestina” en stat värd sitt namn. Inte den ofullgångna skapelse på splittrade stycken av mark som styrs av korrumperade och despotiska makthavare eller blodtörstiga terrorister och som bara erkänns av diverse mindre nogräknade stater i världen, däribland Sverige.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Den främsta orsaken till att de palestinska araberna är förlorare är att de genom sin historia anförts av odugliga politiska ledare, vilka gång efter annan lett dem vill, från muftin av Jerusalem, Mohammed Amin al-Husseini, med sin grad motsvarande generallöjtnant inom Heinrich Himmlers SS, över terroristen Yassir Arafat till den korrupta och diktatoriska Mahmoud Abbas av i dag.
Varje gång som detta ledarskap har haft möjligheten att förverkliga något slags palestinsk statsbildning med ett någorlunda sammanhängande territorium och erkända gränser, har det avvisat den möjligheten. I stället har det jagat betydligt större men helt orealistiska visioner. Och som så ofta, har den som gapat efter mycket, mist hela stycket.
En förklaring till det palestinska ledarskapets återkommande misslyckanden är att det låtit sig bli till ett instrument i de arabiska staternas strävan att eliminera Israel. Samtidigt har dessa stater inte velat se en palestinsk statsbildning heller. I det krig som följde efter Israels bildande, ockuperade Egypten och Jordanien Gaza-remsan respektive Västbanken och införlivade dem i sina territorier.
Den israeliska utrikesministern Abba Ebans generalisering om arabstaterna efter fredskonferensen i Geneve 1973 – ”Araberna missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle” – har också gällt det palestinska ledarskapet.
När FN 1947 presenterade sin delningsplan för Palestina i en judisk och en arabisk stat, var det förslaget varken vad den judiska eller den arabiska sidan ytterst önskat sig. Trots att Jerusalem inte blev en del av deras stat accepterades delningsplanen av den judiska sidan. Den arabiska sidan förkastade planen – inte minst då deras stat tilldelats 44 procent av landytan, trots att araberna var i överväldigande majoritet i området. Men å andra sidan bestod mer än hälften av den judiska statens territorium av Negev-öknen.
Carl von Clausewitz har framhållit att reträtten är den svåraste av alla militära operationer. Baserande sig på den utsagan myntade 1989 den tyska författaren Hans Magnus Enzensberger begreppet ”återtågets hjältar” – det vill säga statsmän som förmår att skapa något stort av en förlust.
Det var också vad Esaias Tegnér förkunnade i dikten ”Svea”, skriven 1811, om hur Sverige skulle hantera förlusten av Finland: ”Gråt, Svea, vad du mist; men skydda vad du äger /…/ Led flodens böljor kring som tamda undersåter, /och inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
En hållbar fred mellan Israel och Palestina kan uppstå när palestinierna tar sig en politisk ledning som, i stället för att berika sig genom mutor och stöld och befästa sin makt genom indoktrinering med judehat och dödsdyrkan, blir återtågets hjältar. En ledning som av det lilla som är kvar av den palestinska drömmen om en egen stat, skapar något stort.
Singapore har en befolkningstäthet som är 20 procent högre än Gazas och en BNP per capita som är cirka 3 500 procent högre än de palestinska områdenas.
Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.
Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning.
***
