Pannkakstjuven avslöjad

Hassan pekar med ett uppfordrande faderligt uttryck på frukostbordets tre tallrikar med crêpes marocaines.

»Det finns sex pannkakor«, säger vår chargé d’affaires. »Två var. Vem äter en?«

Vi tittar på pannkakorna. De är totalt fem stycken, men jag gillar ändå inte sötsaker före lunch. »Bara en åt mig?«, föreslår jag. Hassan skakar på huvudet: jag har besvarat fel fråga.

»Det finns sex pannkakor«, börjar han om, kontrafaktiskt. När jag ändå insisterar på den halva portionen blir han synbart besviken.

Först när han dragit sig tillbaka går det upp för oss att han hela tiden sagt att det funnits sex pannkakor, att han ville veta vem som ätit en. Min häpnadsväckande oförmåga att höra andra franska verbformer än presens har därmed för evigt stämplat mig som pannkakstjuv, trots att den långfingrade kylskåpsmarodören, uppe i ottan för att sabotera Fatimzarahs frukostförberedelser med sitt snattande, i själva verket var min kollega Björn af Kleen. Jag frågar mig, inte för första gången, om inte hela den kolonialistiska traditionen om Det Outgrundliga Främmande bygger på världsresenärers M Hulot-artade konfrontationer med det vardagliga eller på sin höjd lite oväntade.

Min aktiva franska vokabulär har en övergräns på femtio ord och Hassan sliter sitt hår när jag plötsligt glömmer begrepp jag tidigare behärskat. Demain betyder till exempel »i morgon”, men ibland förlorar jag oförklarligt aujourd’hui, »i dag«. Nuet försvinner i Nordafrika, tänker jag storsint, fast bara för oss – semestersabotörerna – vars planer för morgondagen likaledes är dunkla eftersom även konjunktivets avtryck i min hjärna förblivit hypotetiskt. Jag vandrar runt i Medinan som ett barn (du pain, de l’eau, s’il vous plait) och triumferar i dagar då jag lyckats köpa rätt sorts USB-kabel trots att det franska ordet för skrivare inte är ècrivain.

För tio år sedan medverkade jag i ett lajvrollspel, 1942 – Noen å stole på, där vardagen i en norsk by under ockupationen återskapades. Militären spelades på tyska av svenskar och danskar som lite till mans hade ljugit om sina språkkunskaper för att få roller i den eftertraktade produktionen. Redan första dagen vaskades ur förvirringen fram fem verb som alla kunde enas om, liksom den lingvistiska princip som nu kontrollerar min franska: kan jag inte peka på det kan vi inte prata om det. Arbetsuppgifterna var monotona, oändliga vaktskift vid radarskärmar och ödsliga fält. Motståndsrörelsen stal tyskarnas mat och lägret överlevde i dagar på osaltad kokt kål.

Mina vänner beskrev efteråt detta som en enorm rollspelsupplevelse. Method acting i sig kan inte tas hur långt som helst. Inlevelse kan göra dig svagare eller ståtligare, du kan enkelt suggerera dig till förälskelse eller skräck, men det är mycket svårt att spela dum och övertyga sig själv. Kunskap är svår att bortse ifrån. Abstrakt tänkande, problemlösningsförmåga och associationsbanor kan inte kortslutas – utom så här, genom sömnbrist och näringsbrist och att beröva sig själv sina språk. Att ifrågasätta order eller tala tillsammans om en annan värld blev för dessa tennsoldater omöjligt, att reda ut oförrätter oöverstigligt komplicerat.

Vi är i Marocko för att skriva, sitter på våra kammare med högar av tjocka böcker, djupt försjunkna i tankar och abstraktioner. Men när jag bryter för lunch och går ut i samhället förvandlas jag till ett barn. Mindlessness är större än mindfulness. Det är att födas på nytt in i en värld där färgerna söker namn. Där jag kan fostras in i andra öden. Där jag är känd i kvarteret som pannkakstjuven.