Paradiset ligger inte på Essingeleden

Vi har länge beskrivits som avskurna från naturen, mer hemma i mataffären än i storskogen, men saknar numera också kontakt med kulturen.

Har vi över huvud taget någon kultur att tala om måste den förses med varningstext. Om vi har någon historia bör den skrivas om. Finns rester av gårdagen kvar ska de avkoloniseras och identitetscertifieras. I övrigt har det mesta redan dekonstruerats. Det senare gäller även ansvaret: i valrörelsen gick ju det styrande partiet i opposition mot sådant som det styrt över.

Vi har nog aldrig varit så lost som nu, alla kommunikationsmöjligheter till trots.

Ett tecken på detta är att journalisterna fortsätter att vända sig till Jerzy Sarnecki för att fråga varför det skjuts mer i Sverige än i andra jämförbara länder.

Ingen kan längre säga någonting med någon form av säkerhet. Kanske började den här vilsenheten sprida sig på allvar i november 2004 när Mona Sahlin utsågs till samhällsbyggnadsminister. Folk undrade då: har vi inte redan ett samhälle? Sedan såg de sig omkring och gjorde en upptäckt som Magdalena Andersson gjorde först i augusti i år: det här är inte ett Sverige vi känner igen oss i.

Naturen har vi däremot fortfarande en speciell känsla för och på den kan vi projicera en emellanåt förträngd längtan efter det oförstörda. Också när den blivit exploaterad bär den på en sorts poetiskt inre väsen, som ganska framgångsrikt konkurrerar med den mer materialistiska inställning som menar att det där mest är sentimentalitet.

Värre är det förstås med kulturen eftersom den, om den är svensk, och om det existerar någon svensk kultur, har blivit bärare av så mycket förtryckande idégods att den snarast kan definieras som okultur. Att romantisera naturen är acceptabelt, medan kulturen är ett minfält. Eftersom vi inte vet vad vi ska ta oss till med svensk kultur, om den nu finns, ger vi ekonomiska bidrag till andra kulturer för att de ska bevaras. Om de med detta stöd kan förbli oföränderliga understryks det exceptionella med den svenska förändringsbenägenheten, som ju har gjort oss till världens mest moderna folk och som sådant berett att acceptera det mesta som vi inte känner igen oss i.

Vi tycker dock om naturen, inte minst för att den trots sina främmande inslag verkar bekant och påminner oss om vår barndom. Där växer och flyger saker som skänker hemkänsla, även om vi inte känner till namnen på alla fjärilar och ängsblommor. Vi föreställer oss naturen som god i jämförelse med den av människor konstruerade kulturen.

Paradiset ligger i vildmarken och inte på Essingeleden.

När det händer obehagliga saker i naturen har människan ofta ett finger med i spelet. Hopifolket i Arizonas klippöken är enligt sin skapelseberättelse placerat i centrum av universum för att bevara balansen i naturen för all framtid, och det har inte lyckats särskilt väl. Törstiga storstäder har dränerat bergen på vatten och radioaktiviteten från närliggande gruvor har satt sig i lungor och byggnadsmaterial.

Men blir det bättre om naturen lämnas ifred?

En av våra främsta kulturella frihetssymboler är vildhästen. Utan tyglar spränger mustangen och hans hjord fram genom dalgången, frustande i ett moln av damm medan kvällssolen dansar mot bergväggarna. Kommer man djuren nära ser man emellertid att de ofta är illa medfarna. I Wyoming låter man vildhästar och unga brottslingar försöka tämja varandra i övertygelsen att asociala varelser behöver någon att kommunicera med.

Hur skulle en svensk motsvarighet se ut? Vargar i Vivalla?

Vår natur är inte mytologiserad på samma vis som den amerikanska, och här har inte gjorts lika många filmer med huvudpersoner som slukas av det okända. Det är något överskådligt med våra fjällvandringar, skärgårdskobbar och öppna landskap. Att det är människan som håller landskapet öppet glömmer vi ibland att skriva upp på hennes kulturella pluskonto.

Finns det en svensk kultur brukar de flesta försök att fånga den i ord ändå hamna just i naturen; vi är fortfarande bönder, om än klädda i hoodies eller overshirts. Många trivs därför inte i det samhälle som skapats, det som är mindre tillitsfullt än förr och avskilt från historia och visioner, och känner inte igen sig i det som sker.

Vi bor i konsumtionskulturen, alienerade, utan entusiasm. Vi tänker oss att vi en dag ska byta spår. I de flesta fall blir det här förstås aldrig av och inte ens i vår GPS hittar vi någon riktig utväg.

***

Läs även: Lars Åberg: Vi lever i de absurda reprisernas tid

Läs även: När insekterna tystnar