”Partierna måste byta mantra när de väljer ledare”
"Politiken är grym mot kvinnorna. Men inte för att det ställs för höga krav. Utan tvärtom: Kraven är för låga".
Toppbild: Henrik Montgomery/TT / Jessica Gow/TT / Fredrik Sandberg/TT
Politiken är grym mot kvinnorna. Men inte för att det ställs för höga krav. Utan tvärtom: kraven är för låga. Nyamko Sabuni är inte den första kvinnliga Liberal-ledaren som aldrig ges chansen att möta väljarna i val. Maria Leissner efterträdde Bengt Westerberg 1995, och lämnade posten året före riksdagsvalet 1998. Med dåliga opinionssiffror. (Här var en privat tragedi en annan faktor; Leissners man dog i en bilolycka.)
Anna Kinberg Batra, Fredriks Reinfeldts efterträdare i Moderaterna, är ett tredje exempel på att väljas delvis i egenskap av kvinna – men aldrig i sin tur få leda partiet i ett val. Den enda man jag i skrivande stund kommer på som gått samma öde till mötes är Socialdemokraternas Håkan Juholt, man han var något av en spjuver och spelar i en egen kategori.
"Vi måste ha en kvinna!" Ni känner igen mantrat. Det kantade valet av Leissner, och i hög grad även valen av Sabuni och Kinberg Batra. Och när Mona Sahlin blev S-ledare var kravspecen mycket tydlig: En kvinna, tack!
Kompetenta män som Pär Nuder och Thomas Östros hade inte en chans. Sahlin hade kunnat väljas på sin förnyaranda och tuffhet. Alltså på ett eget starkt ledarmandat. Då hade hon inte under förnedrande former tvingats bjuda in Vänsterpartiet i "regeringsunderlaget" inför valet 2010, utan kunnat hålla emot. Det gäller även de andra ovan nämnda kvinnorna; att om de valts på grund av kompetens, erfarenhet och politiskt program, i ärlig tävlan mot hugade manliga kandidater, så hade de stått starkare i den opinionsmässiga snålblåsten.
USA:s president Joe Biden är en annan olycksalig politiker som villat bort sig i identitetsträsket. Men han nöjer sig inte med rätt kön, det ska vara rätt hudfärg också. Fast märkligt nog diskriminerar han mot USA:s ursprungsbefolkning, latinos, ostasiater och andra minoriteter, när han tjatar om att det ska vara just en färgad kvinna. Om det så gäller vicepresidentposten – Kamala Harris, vars största merit var just könet och hudfärgen, de inre egenskaperna utgör ju i hennes fall en stark konkurrensnackdel – eller den nyutnämnda HD-domaren Ketanji Brown Jackson. Brown Jackson kommer naturligtvis att misstänkliggöras för att hon inte fick jobbet för att hon är bäst. Utan för att hon bockade av rätt rutor.
Ett råd till Liberalerna nu inför nästa partiledarval. Vad sägs om att göra samma hemläxa som Socialdemokraterna senast det begav sig, alltså när Stefan Löfven skulle ersättas. Nominera helt enkelt den lämpligaste kandidaten - i det fallet Magdalena Andersson. Byt alltså mantra och tänk inte: Vi måste ha en kvinna! Tänk istället: Vi ska ha den bästa!
***
