Partiet har lämnat mig – fram till nu

PO Enquist uttryckte för en massa år sedan i en tidskriftsintervju de bevingade orden: ”Jag är socialdemokratin, ibland lämnar partiet mig och ibland återvänder det.”

Jag måste erkänna att jag fokuserat mer på den första av Enquists två bisatser.

Ofta har det varit kämpigt att vara socialdemokrat. Ideologiskt övertygad men ständigt i de korta och medellånga perspektiven överkörd och bestulen ett arv. Ibland har jag skämtat om att vi på tankesmedjan Katalys bygger en ark över socialdemokratiskt tänkande, en sådan där blykapsel som slutförvaret för kärnavfallet ska hamna i. Att vi vårdar och utvecklar en uppsättning idéer: om politik för full sysselsättning, en offentlig sektor utan kapitalistiska inslag, en skola rensad från riskkapitalbolag, ett starkt samhälle som kan ta sig an stora utmaningar som bostadsbristen på 1960-talet eller klimatfrågan i vår tid. En dag ska vi gräva ner denna kapsel med socialdemokratins tänkande och någon gång i framtiden kanske någon hittar den och tar det vi skapat i bruk, har jag skojat halvt på allvar.

Vi har envetet talat och tagit fram statistik om ojämlikhet och klass, trots att all medielogik skulle säga att en nystartad tankesmedja som vill slå igenom borde ägna sig åt identitetspolitik och stå på kulturkrigets barrikader. Vi valde att köra det långa spelet. Vi ska flytta mitten, inte leta efter den, var vår analys. Vi har vårdat det som borde vara den självklara utgångspunkten för varje parti som kallar sig demokratisk socialistiskt men varit fjärran den politik som förts. Vi har hållit liv i idéer som legat där outnyttjade, tagit fram rapporter, underlag, formulerat linjer och fört debatt. Vi har som oftast bemötts med tystnad av den politiska ledningen för en arbetarrörelse som vi hela tiden varit i dialog med.

Inspirationen för mig har kommit från ett skarpsynt citat av Milton Friedman:

”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga.”

I min telefon har jag sparat en bild av ett omslag på Dagens samhälle, troligtvis 2013, där Stefan Löfven är omslagspojke. Rubriken lyder: ”Han vill ha vinst i vården”.

Så var det. Det är också viktigt att notera att så är det inte längre.

Vid finanskrisen 2008 var vänstern oförberedd, här och globalt. Idéerna saknades för förändring. Men finanskrisen var isberget som punkterade nyliberalismens ideologiska skott. Den osänkbara kolossen började läcka in vatten. Idéer om ökad fördelning föddes. Vi gav ut och spred både Wilkinson och Piketts Jämlikhetsanden och Pikettys böcker om kapitalets koncentration och makt. 

2020, när corona-pandemin kom, fanns idéer om en aktiv stat som kunde gripa in och hålla ekonomin igång, samtidigt som klimatkrisen öppnar för massiva investeringar i grön omställning.

Hur gestaltar man ett paradigmskifte? Scenen kom till mig alldeles oförhappandes i torsdags morse. Ett seminarium på KEKST (fd JKL) och en finanskille lutar sig fram mot Göran Persson och mig som just avrundat deltagandet i en panel om Socialdemokraternas framtid. Han frågar hur mycket allvar det är i det där med kapitalbeskattningen och vinstförbudet i skolan. Det där kan du glömma, säger Persson och under en bråkdel av en sekund ser jag hur en miljon tankar far genom finansmannens ögon. Alla utom den avsedda.

Hur menar du, frågar finanskillen. Är det bara spel?

Nej sa statsministern, som alltid kommer vara statsministern. Det blir ett vinstförbud. Det tror jag alla förstår.

Det är i detta nya landskap som Magdalena Andersson kliver in. Många frågar sig om hon är vänster eller höger?

Jag tror att hon är Joe Biden. Jag tror att hon är Mette Fredriksen. Jag tror att hon är Olaf Scholz. Jag tror att hon är Jonas Gahr Støre. Jag tror att hon är Hjalmar Branting. Hon är Erlander-Palme-Carlsson som styrde partiet i 50 år. Hon är sin gamle chef Göran Persson. Hon är socialdemokratin och den är inte revolutionär. Men i sina bästa stunder har den ett bultande hjärta för jämlikhet och vanliga människors rätt och en idé om att vi gemensamt kan ta oss an uppgifter och lösa dem. Det är en reformism som kan försätta berg.

För Magdalena Andersson finns naturligtvis svåra utmaningar. Inte de som det pratas om. Hon blir med allra största sannolikhet statsminister. Hon får igenom sin budget av det enkla skälet att ingen orkar med konsekvenserna av att fälla den. Skrapar man på högertrojkan av gaphalsar vill de inte ha sin egen budget igenom. Inte nu. De vill vänta in valet. Fajten är inställd. Det svåra för Magdalena Andersson kommer sen. Att styra och bli omvald 2022.

Jag tror det är tre saker som avgör hennes framgång.

1. Kan hon hitta en finansminister hon litar på men som har ett eget mandat att skruva i överskottsmål och ramverk kan Sverige gå in i en stark dynamisk period med full sysselsättning och investeringar. S behöver en finansminister med en egen personlighet som på sikt kan vinna medborgarnas förtroende.

2. Har hon kraft nog att göra en kraftfull regeringsombildning? Flytta folk. Sparka en del och ta in nytt blod? Ser regeringen identisk ut med den som Löfven lett, kommer nystarten av sig. 

3. Vågar hon släppa fram en partisekreterare med mandat att bygga ett parti som är starkt nog att växa och frigöra sig från en partiledning som måste förhandla sin politik med Centerpartiet och Vänsterpartiet?

Klarar hon det där tror jag det kan bli mycket bra, tillsammans med den omprövning av politiken som kongressen öppnar för och de egna prioriteringar hon själv angett, när hon trätt ut som partiledarkandidat. Hon är superkompetent med bett och hög arbetskapacitet. 

Jag ser plötsligt framtiden an. 

Jag har sista tiden, inser jag, försökt anpassa mig till känslan i Enquist andra bisats. Hur det känns när partiet kommer tillbaka till en.