Påstridiga profeter
1949 var en lång, het sommar. Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius hade suttit på kammaren i Uppsala med bibeln och en trave avhandlingar i teologi:
»Det var en ljuvlig känsla att sitta med humbug ända upp till halsen och kalasa på den. Jag kände mig som en prins i en bagarbod.«
Så brakade den lös i Dagens Nyheter, tro-och-vetande-debatten, den största kulturfejden sedan Strindbergs dagar.
Listigt lockade han ut biskoparna på egen planhalva, den analytiska filosofin. Där var de chanslösa. Det var kavalleriet mot Hedenius moderna tankvagn.
När det gäller religion brukar utövarna fortfarande ställas mot väggen. Men alla andra slipper. Det är tillåtet att tro vad som helst.
Just nu vimlar det av sekulära profeter som trumpetar sina stendöda budskap i en rad rafflande ämnen.
Högst hörs förstås hela orkestern på Cirkus Quick. Hannes Råstam pekar i sin bok »Fallet Thomas Quick« på hur psykiatrin och rättsvårdande myndigheter uppträtt som en sekt.
Debatten i bokens kölvatten har blivit hätsk och enkelspårig. Profeterna springer i oordnad trupp åt samma håll. Just nu jagar de justitierådet Göran Lambertz som envist upprepar att någon rättsskandal inte har begåtts. Att hans egen mejlväxling avslöjat att han ensidigt sökt stöd i just den lilla grupp rättstjänare som han som JK tidigare satts att granska bekymrar honom inte alls.
Många tror, trots allt, att fallet Quick är en skandal. Om Quick fälldes för åtta mord på nittiotalet och får resning i alla målen så kan det väl inte kallas »normal verkstad«? Själv vill jag inte tillhöra någondera sekten, men jag vill gärna ha en medborgarkommission som undersöker fakta, tack.
Den enda punkt där Lambertz inte verkar tvärsäker är hur mycket ett justiteråd ska profilera sig i pågående rättssak. I måndags möttes vi på Publicistklubben i Malmö. På min direkta fråga om han inte sätter rättsväsendets och HD:s anseende på spel svarade han att det var möjligt. Historien fick döma.
Redan dagen därpå kom nya mejl i dagen som visade att Lambertz vill träffa riksåklagaren och diskutera Palmemordet, gärna tillsammans med författaren Lena Andersson.
Hon tror varken på Gud eller Lisbet Palme. Men hon tror att Lisbet Palme i alla år har ljugit om mördaren. Andersson tror inte heller att Lisbet Palme talade sanning när hon sa att hon ville korsa Sveavägen för att titta i skyltfönstret till en klädbutik. Detta ska hon ha sagt för att dölja att paret hade stämt möte med mördaren.
För många skulle det vara lättare att tro på tomtar än på den teorin.
Det är för övrigt fler som mejlar. Den framlidne Hannes Råstams profeter, redaktör Mattias Göransson och researcher Jenny Küttim mejlade till Dala-Demokratens chefredaktör och kallade reportern Gubb Jan Stigsson för »vacklande zombie«. Han borde ha munkavle. Att Stigsson har samma yttrandefrihet som andra glömde de bort.
Just nu skallar gator och torg i stora delar av världen av upprörda demonstranter, som protesterar mot en kränkande film om profeten Muhammed, på Youtube.
Nästan lika upprörda röster rapporterar om demonstrationerna. Man tror att det är våldsamma islamister som demonstrerar. Men man tar inte reda på saken. Tron blockerar vetandet nästan överallt. På många håll i arabvärlden och Iran, är de rasande mobbarna på torget brickor i ett inrikespolitiskt spel. De är villiga redskap åt fascistiska krafter, men vad vet vi om detta? Alldeles för lite. I Malmö demonstrerade tusen fredliga muslimer, de flesta kvinnor. De kastade inte sten, de ville inte sätta några ambassader i brand. Men de gillade ändå inte filmen, och ville använda sin yttrandefrihet till att säga detta. Ska vi tro på det …?
1993 blev Salman Rushdies norske förläggare William Nygaard skjuten med tre skott. Det var ett mirakel att han överlevde. Alla tror att det var en norsk-pakistansk man som hade hörsammat Khomeinis fatwa. Men ingen vet – på grund av den norska polisens sjabbel. I en nyutkommen bok anklagar Odd Isungset den norska polisen för tafatthet och imkompetens. Han har rätt.
Konkret gott hantverk – och god insyn - i polisens och juridikens värld är livsviktigt i kampen mellan tro och vetande. Konspirationer och privatspaning göder bara sektmentalitet och dumhet. Hedenius vänder sig i graven, men i dag är det knappast de religiösa som oroar honom mest.
***
För övrigt ska ni läsa »Kriget har inget kvinnligt ansikte« av Svetlana Aleksijevitj (Ersatz). Hon har intervjuat 800 kvinnor som slogs för Röda armén i andra världskriget. Det är en strålande bok om människan och mörkrets hjärta.