Pekgul: Trauman kan göra en hjärtlös
Toppbild: TT
Jag har offentligt sagt att vi muslimer tycker att hundar är orena. Ett rätt korkat uttalande i ett land där människor kallar hundar »människans bästa vän«. När en släkting berättade att hon hade skämts över mitt uttalande, blev jag arg och sa att hon inte kände till reglerna inom islam.
I höstas hände något som fick mig att inse att min aversion mot hundar inte bara kommer sig av att jag har fått lära mig att de är orena. Det hela började med att jag förgäves letade efter ett foto och till slut blev tvungen att ta fram de där lådorna med bilder från Kurdistan, som jag har undvikit i mer än 30 år.
En av bilderna är från byn Mizé, där min pappa arbetade som lärare mellan åren 1973 och 1977. Jag minns byn och jag kommer plötsligt ihåg att jag hade en vit hund. På fotot syns skolan och nedanför den tre andra hus. Huset i mitten ger mig kalla kårar. Det känns som att få en kniv i magen och jag lägger snabbt tillbaka kortet i lådan igen.
Jag kan inte förstå vad som skulle kunna vara så otäckt med just det huset, så jag ringer mamma. Hon berättar att där bodde familjen Sadé. Mamma fortsätter: »De var otäcka, pappan var bror till byns aga Mehmecan. De ägde mer än halva byn och de hade många karlar i familjen och trodde därmed att de kunde göra vad de ville«. Ingen vågade sätta sig upp mot dem.
Sedan tillägger min mamma: »Tänk din tokiga pappa som bråkade med dem, de kunde ju faktiskt ha skjutit honom. Pappa ska vara glad över att han var barnbarn till Mele Eledin.«
Ja, pappas farfar Mele Eledin hade varit en stor religiös ledare, en mufti, och ännu 30 år efter hans död var folk rädda för att gud skulle straffa dem som inte var snälla mot hans barnbarn. Mamma minns inte varför pappa bråkade med dem. Hon säger att efter att corona har slagit till har hon glömt bort mycket. På frågan om hon minns vad som hände med vår vita hund svarar hon undvikande att det var något hemskt och säger att det är bäst att jag ringer min två år äldre bror Kurdo.
Kurdo minns visserligen att det var något tragiskt med hunden, men börjar prata om att vi ju hade två hundar. Jag svarar att jag inte hade någon särskild relation till den första hunden, men att jag tyckte mycket om den vita. Kurdo säger att det är svårt att tänka på en hund när så många människor nära oss mördades i den kurdiska kampen.
Han har rätt och jag skäms över att jag inte kan släppa hunden.
Under samtalen med mina syskon kommer minnet sakta tillbaka av vad som hände vår hund. Jag minns min omedelbara kärlek till den vackra vita hunden när vi fick den. Han fick namnet Suwaro, som betyder riddaren. Eftersom jag tyckte så mycket om hunden hade pappa bett byborna att bygga en koja. Till min mammas förskräckelse hade jag lagt vår finaste filt i hundkojan. Min mamma som är djupt troende tvättade våra händer i röd jord så fort hon misstänkte att vi hade rört hunden. (En muslim som gör något haram ,förbjudet, kan rena sig om hon tvättar händerna i röd jord.) När vi lekte med hunden varnade pappa oss när mamma var på väg ut och sa skämtsamt att annars skulle hon dränka oss i röd jord.
Skolan låg mitt i byn och vår bostad var en del av skolan. Tidigt en morgon kom barnen och berättade för oss att vår hund låg svårt skadad en bit bort. När vi hittade vår älskade Suwaro hade hans vita päls färgats röd av blodet som rann ur honom. Det var outhärdligt att se den fina vita hunden jämra sig av smärta i en pöl av sitt eget blod. Barnen berättade att det var familjen Sadés son som hade skjutit hunden, för att den hade knäckt tre ägg i deras trädgård.
När pappa såg oss barn gråta och fick höra vad som hade hänt, rusade han mot familjen Sadés bostad med oss barn i släptåg. Familjen Sadé måste ha sett min pappa komma rusande som en ångvält för när vi kom fram var dörren till deras gård låst. Jag minns hur pappa, som sällan tappar fattningen, skrek: »Har ni inte något hjärta? Såg ni inte hur mycket mina barn tyckte om sin hund? Jag skulle köpa hundra ägg till er. Och hur kan ni ha hjärta att lämna djuret skadeskjutet att sakta dö i en pöl av sitt eget blod?«
När byborna hörde sin rasande lärare sprang de fram och lovade att göra slut på den stackars hundens lidande.
Det har gått 46 år sedan vi förlorade vår Suwaro. Efter det har jag aldrig velat se åt någon hund. Mina släktingar brukar säga att människor som utsätts för ett trauma antingen blir toleranta, vänliga och medkännande eller hjärtlösa, eftersom de inte kan acceptera det grymma de utsatts för.
Jag inser att jag i det här fallet tillhör de senare. Det är inte religionen, utan bitterheten och ytterst den stora sorg jag kände över Suwaro som förklarar varför jag sa att hundar är orena.
